TIONDE SCENEN

(Skådeplatsen förvandlas plötsligt och blir densamma som i åttonde scenen. Man ser Adam åter som Kepler med huvudet stött mot arbetsbordet. Lucifer, som famulus, står bredvid honom och slår honom på axeln. - Morgonen gryr.)

LUCIFER
Huvudet kvar trots allt!

ADAM (uppvaknande)
      Var är jag?
Vad drömde jag?

LUCIFER
      Det som i vinet låg.

ADAM
I vår snöda tid är det alltså blott ruset,
som med stora ting kan liva ens hjärta.
Vilka väldiga bilder jag såg
med min andes ögon! Blind är väl den,
som ej fattar sådana gudagnistor.
Var det också besudlat med smuts och blod,
hur stor, hur väldig stod inte dygden
och lasten där! Och väckte ens häpnad!
Ty på dem hade kraften sin stämpel tryckt.
Varför skulle ur denna dröm jag vakna?
för att se mig omkring och allt klarare se
detta samtidens dvärgakynne
med alla dess laster hycklande gömda
under en glättigt skimrande yta
och med all dess förljugna vanedygd!

LUCIFER
Jo, jo, dagen-efter-moralen är svår:
Det är kopparslagarn, som dunkar och slår.

EVA (kommer ut ur bersån)
Bort från mig! Så bedrog mig då inte
min misstanke! Nej, du vågar alltså
söka förmå mig att mörda min make?
Du finner en sådan ogärning möjlig!
Ett listigt lönnmord! Och det skulle anstå
ditt falska ridderlighetsideal?

HOVMANNEN
För Guds skull, älskling, var lugn, var lugn!
Om man märker oss, blir det stor skandal.

ADAM
Och de båda kvinnor jag drömde om?
Vad säger jag? En i två gestalter!
Hon är i solsken och mörker en bölja
av den ödets stormflod, som river mig med.

EVA
Ack, ack, för dig är skandalen då allt!
Vad bekymrar dig, riddare utan tadel,
synden, om bara den hemlighålls?
Ack, så länge ni gäckas med kvinnan,
att hon kastar ifrån sig som enfaldig fördom
den hävdvunna, åldersvördiga dygden.
Och ni småler sedan föraktfullt åt henne
som ett lumpet verktyg för lustar och laster!
Nej bort! Låt för alltid mig slippa din åsyn!

HOVMANNEN
Du överdriver. Vi måste betänka,
man gör narr av oss, om vi tar så högtidligt
en vardaglig sak, som det här ju är.
Låt oss alltså framgent mötas som förr
och le och skalkas och aldrig förspilla
ett ord på det skedda! God morgon, min sköna!
(Han går.)

EVA
Eländige! - Ack, här står jag nu ensam,
ensam med min synd och min gråt.

ADAM
Det var bara en dröm, och nu är den slut.
Nej, inte riktigt. Fastare grund
idéerna ha än den yttre muren,
som våldet kan störta. De leva evigt.
Jag ser mina heliga livsidéer,
jag ser dem redan spira och växa
och långsamt höja sig, långsamt spridas,
tills de äntligen uppfylla världen.

LUCIFER
Mästare, tiden går, och nu väntar
en otålig ungdom på undervisning
och vill snappa åt sig ett korn av din vishet.
(Han ringer i observatoriets klocka.)

ADAM
Inget fjäsk för min vetenskaps skull!
När för den man prisar mig, måste jag blygas.

LUCIFER
Du undervisar ju ädel ungdom.

ADAM
Dressyr jag ger, inte undervisning,
mekanisk dressyr att så och så handla.
Det sker med ord, som de inte förstå,
ty där saknas varje skymt av mening,
dumbommen häpnar och tror att vi
med väldiga ord kunna andar besvärja.
Det hela består ju i fuffens och knep,
som dölja taskspelarkonstens finter.
(En lärjunge kommer med hastiga steg och beger sig upp på altanen.)

LÄRJUNGEN
På eder kallelse, höga mästare,
har jag kommit. Ert löfte givit mig hopp
att i dag få stilla min visdomstörst,
och skåda djupare in i tingen,
än det för andra kan vara tjänligt.

ADAM
Ja, det är sant. Ditt nit är så stort,
att det ger dig denna förmånsrätt.

LÄRJUNGEN
Och nu är jag här. Jag darrar av längtan
att få i naturens hemliga verkstad
den inblick, som röjer sammanhangen
och ger kunskap att njuta och kraft att behärska
stoftets rike och andevärlden.

ADAM
Du fordrar för mycket, du stoftkorn i alltet,
vill genomskåda det väldiga hela.
Du fordrar makt och njutning och kunskap.
Om denna lust inte sprängde din själ
och du nådde allt, då vore du gud.
Fordra mindre, så uppnår du mer!

LÄRJUNGEN
Endast vetandets rikaste skatter,
vilkas hemlighet annars mästaren döljer,
endast den djupaste visdom jag söker.
Intet väsentligt än jag förstår.

ADAM
Nåväl, du är värdig. Så vill jag föra dig
in i den hemliga helgedomen.
Där skall du sanningen se, som jag ser den.
Här lyssnar väl ingen obehörig?
Förfärlig är sanningen. Den ger döden,
om den i förtid släpps ut bland folket.
Den tiden kommer - o vore den här -
då fritt den rör sig på öppen gata.
Men då är folket redan myndigt.
Nå, lova mig heligt att aldrig förråda
vad nu du får veta!
(Lärjungen räcker honom handen.)
      Så hör då min vän!

LÄRJUNGEN
Jag bävar av ångest och kunskapsbegär.

ADAM
Vad var det du sade nyss, min son?

LÄRJUNGEN
Att väsentligen ingenting jag begriper.

ADAM (varsamt)
Nåväl, inte jag och ingen annan
förstår något. Hela filosofien
är dikt om ting, som vi föga fatta.
Dock är den i mängden av vetenskaper
minst att frukta, där stillsam den sitter
och språkar med egna hjärnspöken.
Men kom ihåg! Den har mörka systrar,
som skriva i sanden med viktig min.
Där ett streck som betecknar avgrund,
här en slinga som gäller för helgedom.
I början vi skratta. Man plötsligt vi finna
blakom gycklet ett fruktansvärt allvar.
Ty medan vi darrande vika undan
för ödestecknen, vi råka på giller,
som såra till blods den oförvägne,
när han trotsar sig fram bland de farliga hindren.
Slikt otyg ständigt står oss i vägen.
Det inger enfalden andaktsfull skräck
och tjänar så den bestående makten.

LÄRJUNGEN
Jag förstår. Men säg, skall det jämt så förbli?

ADAM
Nej, en gång skall man le åt det hela.
Den statsman, som nu vi kalla stor,
den troslärans kämpe vi nu beundra,
skall eftervärlden kalla för gycklare,
när de trängs tillbaka av verklig storhet,
som enkelt och okonstlat fattar sin uppgift
och endast gör språng där en vallgrav hindrar
och bygger vägar där fältet är fritt.
Den lära, som nu genom konstlat väsen
leder till vanvett, skall var man då fatta
men ingen förkunna.

LÄRJUNGEN
      Gäller nu detta
klart och fast som apostlaord?
Låt vara att allt är skräp och skrot,
men beröva mig inte min tro på konsten!
Den lär man sig dock efter lagar och regler.

ADAM
Fullkomlig konst är endast den,
som döljer sig så, att av ingen den märks.

LÄRJUNGEN
Skall jag alltså tvingas att hänga fast
vid ett verklighetsliv profant och krasst?
Människoverket måste dock livas
av själ och idé?

ADAM
      Till natur, till en skapelse
kan anden höja och liva ett verk,
som utan den bleve dussinvara.
Var dock aldrig rädd, när idéen tar form,
att levande liv du skall överträffa!
Men lämna regler och mönster därhän!
Den som har kraft och gudom inom sig,
han talar, mejslar och sjunger därefter.
Hans dikt blir till gråt av hjärtats kval
till jublande sång av sällhetslust.
Han bryter sig väg och hinner målet.
Hans verk ger upphov åt nya regler,
som väl mer trycka ner än ge flykt mot det blå
men som lilleputtarna stödja sig på.

LÄRJUNGEN
Ack mästare, säg, vad är då att göra?
Så många nätter vid vetandets brunnar
jag offrat. Och står ändå här som en dumbom.
Är alltså all min möda förspilld?

ADAM
Inte förspilld. Just den ger dig rätt
att föraktfullt småle åt vetandets lockelser.
Den som aldrig sett faran i ögat,
kallas feg, när han viker för hot.
Men prövad hjälte kan oförkränkt
stiga åt sidan vid möte med skrävlarn.
Man drar inte därför hans mod i tvivel. -
Seså, pergamenten, de gulnade, tag dem,
tag alla volymer och grå folianter
och vräk dem i brasan! De vänja oss av med
att stå och gå fram på egna ben
och tänka tankar med eget huvud.
Var lunta drar med sig från gångna sekler
fel och missgrepp. Och dessa växa
som fördomar in i den nya tiden.
I elden med dem! Och ut i det fria!
Varför lära dig hur skogen ser ut
och hur sången klingar, om du skall leva
ditt liv mellan trista, dammiga väggar?
Tro ej livet så långt, att du glömsk av dess flykt
under glädjelös fäktning med lärdomsfantomer
hinner din grav! Nej, farväl med allt,
mästare, lärjunge, skola och böcker!
Dig leder din friska, rosiga ungdom
till muntert solsken och glada sånger.
Jag förs av en tvivelandarnas väktare
till den nya värld, som växer fram,
då en storman fattar sin tid och dess anda
och befriar tankar, som djupt begravts
i bråten av gudsfördömda ruiner.


VisszaKezdõlapElõre