ELFTE SCENEN

(I London. Mellan Towern och Themsen hålles marknad. En brokig mängd böljar larmande fram och tillbaka. Adam som medelålders man står med Lucifer på en av Towerns tinnar. Det börjar bli afton.)

KÖR
(smälter ihop med bruset från massan och beledsagas av sakta musik)
Livets flod förvirrat brusar,
varje bölja är en värld.
Vem som sjunker, vem som stiger,
bryr dig föga på din färd.
Fruktar du att massan slukar
en av dem, som nyss du såg,
eller detta svall betvingas
av en ensam väldig våg?
Nyss för vetenskapens öde,
nu för diktens framtidslott
räds du men vill tvinga båda
in i ett och samma mått.
Dikta du och tänk och verka,
vad du skapar blott är skum.
Havet aktar knappt din gärning,
brusar fram i gränslöst rum.
Låt det brusa! Skilda lotter
jämnas ut i kampens gång.
Liv i livet ej förödes,
allt det gamla pånyttfödes.
Hör dess djupa, trolska sång!

ADAM
Min strävan här sitt slutmål äntligt nått,
en ödslig irrväg har jag hittills gått.
Här ser jag livets marknad härligt sjuda.
Här hör jag sköna maningstoner ljuda.

LUCIFER
Från höjden sköna som en tempelhymn
där varje missljud, varje ack och ve,
vart ångestrop till sång har sammansmält,
när hit de nått. Så hör dem även Gud,
och då han menar, att den värld han skapat
är lyckad nog. Därnere dock man får
helt andra intryck. Man hör slag av hjärtan,
hör gråt som strömmar, strömmar in i klangen.

ADAM
Du tvivlar. Säg ändå, är denna värld
ej mera skön än de jag sett förut,
och som tills nu du plågat mig igenom?
Här varje mossbelupen mur har fallit
och varje hotfullt spöke har försvunnit.
Slikt annars av en dyster, kvalfull forntid
plär lämnas kvar som arv till nästa skede,
ett arv med glorieglans och dock förbannat.
Ja, här står kraften fri och fritt den strider.
Här bygga inga slavar pyramider.

LUCIFER
Som Farao skulle du ej heller hört
från denna höjd ett knyst av trälajämmer.
För övrigt, hur gudomligt var ej verket?
Och gjorde ej det fria folket rätt
i Hellas, när det bjöd som blodigt offer
sin största, bästa man för fosterlandet,
vars frihet annars kanske blivit hotad?
Dock, förutsatt att vi på lagom avstånd
betrakta allt och därför inte störas
av slavtjut, kvinnogråt och annat otyg!

ADAM
Nej, sluta, håll! Förvräng ej ständigt allt!

LUCIFER
Jag kan väl medge jämmern är förbi.
Men allt istället är gement förflackat.
Var lockar höjden? Var förfärar djupet?
Var finns nu livets ljuva, djärva färgspel?
Det är ej hav, där vilda vågor vräka,
nej, flackt som sumpen, där små grodor kväka.

ADAM
Ett allmänt välstånd återgäldar allt.

LUCIFER
Från samma höga ståndpunkt du bedömer
det liv, som vimlar djupt här nedanför, -
bedömer så, som över det förflutna
den suveräna världshistorien dömer.
Den hör ej ångestrop och stilla ord:
Vad den på tidens tavlor tecknar ner,
är endast det förflutnas sång - ej mer.

ADAM
Blir Satan själv romantiskt känslosam?
Ett oförmodat framsteg!

LUCIFER (visar på Towern)
      Rätt naturligt,
när från en forntids vårdtorn man betraktar
den nya världen med dess nya drag.

ADAM
Du menar utsiktspunkten är bedräglig;
den passar inte heller mig. Så kom!
Vi stiga ner i denna nya värld.
Jag hoppas jag skall möta stora tankar
och ädel dikt, om också tidens anda
ej yttrar sig så väldig och titanisk
och stormar himlar. Det må vara nog,
om blott den anspråkslösa kretsen fylles
av lugn och trivsel, signad lust och lycka.

LUCIFER
Där skapelsen består, består min makt,
som nekar stoftet och bekämpar det.
Så länge hjärtan slå och hjärnor tänka
och ordning sätter skrankor för begär,
skall tanken stå med dikten vid sin sida
och liksom jag förneka stoftets välde.
Men säg, vad bör vi välja för gestalt,
när vi i folkets vimmel stiger ner?
Vi kan ju inte gå så här. Det passar
ju endast inom tornets höga ram
av forntidsromantik.

ADAM
      Det gör mig lika.
Dess bättre numer föga skillnad råder
i yttre skick. Men vill vi äntligt veta
hur folket tänker, få vi stiga ner
och lämpa oss just för de breda lagren.
(De försvinna i Towerns inre och återvända klädda som arbetare och träda ut och blanda sig i folkvimlet. En marionettman står vid sitt skjul, där en fastkedjad apa sitter i röd frack.)

MARIONETTMANNEN
Hitåt, stig in gott folk! Det börjar genast!
Ett lustspel, verkligt lustigt, får ni se:
Hur ormens list förförde första kvinnan,
som redan då var fiken på allt nytt,
och satte mannen redan då i klistret.
Här ser ni apan, som så skickligt spelar
sin mänskoroll. Och här ni ser en björn,
som mästerlig dansör. Stig in, gott folk!
(Trängsel vid skjulet).

LUCIFER
Hör, Adam, hör! Det är om oss man talar.
Att vi bereder munter ungdom nöje,
sen flera tusen år ha gått sin bana,
min själ och liv, det kunde knappt man ana.

ADAM
Nej, skämtet äcklar mig. Vi gå. Vi gå.

LUCIFER
Ett skämt som äcklar? Se nu dessa gossar,
som över Livius nyss i skolan sovit,
vad de är nöjda! Säg mig, vem har rätt?
De där som nyss med knappast vaknad känsla
av kraft ha stigit in i livet? Eller
du själv, som redan är med torrlagd hjärna
på väg därur? Kan du i själva Shakespeare
få mera glädje än de där nu finna
i övermåttan tarvligt gyckelspel?

ADAM
Just gyckelspelet bjöd mig ständigt mot.

LUCIFER
Du är dig lik från Hellas gamla tider.
Men jag som romantikens son - nej fader,
om så du vill, det smäller lika högt
på andespråk, - nå, alltså jag med nöje
ser gyckelspel. Finns ej ett drag av apa
i mänskans stolta uppsyn? Är hon ej
ett stänk av smuts, som siktar upp mot höjden?
En virrig tanke under diger panna?
Ett dygdens lov ur skökans fräcka mun?
Ett äreminne över lumpen låghet?
En utbränd gamlings gläfs på kärleksfröjden?
Det är en tröst, sen jag har mistat allt,
att så jag stiger upp i ny gestalt.

MARIONETTMANNEN (slår Adam på axeln)
Se opp! Se opp! Ni stör mig i mitt fack.
Gå helst och häng er, levnadströtta pack!
(Adam och Lucifer gå åt sidan. En liten flicka kommer och säljer blommor.)

FLICKAN
Köp violer, gott folk, köp violer, är ni snälla!
De är vårens bud; de ha växt vid dess källa.
Blommorna ger mig bröd för en slant,
och er ska de klä’ och pryda så grant.
Köp violer, köp violer, är ni snälla!

EN MODER (köper)
Jag köper till mitt barn, som dog i går.

EN FLICKA (köper)
De här ska passa mitt mörka hår.

BLOMFLICKAN
Köp violer, herrar, köp violer, är ni snälla!

EN JUVELHANDLARE (i sin bod)
Att sådant ogräs jämt konkurrerar!
Om man väl kunde få det omodernt!
Mer smyckas en vacker hals av pärlor,
för vilka den djärva dykaren ofta
är hotad av havets hemska odjur,
när ur djupet han hämtar dem.
(Två borgarflickor komma i sällskap.)

FÖRSTA BORGARFLICKAN
Nej så vackert!
Det blixtrar av juveler! Så de blänker!

ANDRA BORGARFLICKAN
Om någon köpte här en sak och gav oss!

FÖRSTA BORGARFLICKAN
Det gör en man ej utan biavsikt,
och om ej något styggt om oss han tänker.

ANDRA BORGARFLICKAN
Ja, vår tids män - det har av mor jag hört -
ha kaviar och slinkor snart förstört.

FÖRSTA BORGARFLICKAN
Så bortskämd är ju mannen nu för tiden,
att knappt han tittar åt oss ens i smyg.

ANDRA BORGARFLICKAN
Han vågar kanske ej, för han är blyg.
(De gå vidare. I en lövsal serverar man vin. Kring bordet drickande arbetare. I bakgrunden musik och dans. Soldater, borgare och blandad publik roa sig med att se på.)

VÄRDEN (bland gästerna)
Var glad och god! Förbi är dag som gått,
Av dag som kommer ser du aldrig röken,
och Gud han föder sparven liksom höken. -
Fåfänglighet är allt, har bibeln sagt.

LUCIFER
Nå, bra jag trivs med den filosofin.
Vi slå oss ner i skuggan här på bänken,
mens folk förlustar sig med syrligt vin
och söt musik och så för billigt pris
helt sorglöst roar sig på alla vis.

FÖRSTE ARBETAREN (vid bordet)
Maskiner? Aldrig klickar satans påhitt!
Maskinen tar vårt bröd.

ANDRE ARBETAREN
      Så låt oss dricka
Det ger oss tröst till livets sista hicka.

FÖRSTE ARBETAREN
Den rike, det är satan själv, som suger
vårt röda blod, tills han blir tjock och stinn.
Och kommer nu en sådan där här in,
ska han få respass tvärt som ledigt räcker
till själva helvetet. Det sista fallet
gjort gott. Det smakar mer. -

TREDJE ARBETAREN
      Vad hjälper det?
Om en vi hänger, står oss tusen åter.
Vi har det ändå lika svårt och tungt.

ANDRE ARBETAREN
Ni pratar strunt. Den rike kan få komma,
och bredvid mig han visst får slå sig ner.
Få se vem av oss två som dricker mer
och uppför sig gentilt?

VÄRDEN (till Adam)
      Vad önskar ni?
Vad får jag bjuda?

ADAM
      Ingenting för mig.

VÄRDEN
Då, bort från bänken, genast! Bort tunguser!
Ej barn och hustru ska behöva tigga
för eder skull. Jag stjäl ej mina slantar.

ADAM (reser sig)
Du talar fräckt.

LUCIFER
      Vi lämna grobianen.

ADAM
Ja, ja vi gå. Det bär mig alltid mot
att se, hur folk förnedrar sig till djur!

LUCIFER
Å, här det finns, vad länge jag har sökt.
Så glatt och lustigt går det till i laget.
De stampa, skratta, kretsa runt i dans,
och backanalisk eld slår upp och flammar
i rosenfärg på mången bleknad kind.
Så härligt! Glansfull dårskap får förgylla
eländets värld.

ADAM
      Jag vämjes åt det hela.
(De ha under tiden närmat sig de dansande. Två tiggare komma, grälande.)

FÖRSTE TIGGAREN
Min plats det här. Den här har jag patent på.

ANDRE TIGGAREN
Förbarma dig! Jag annars dör av hunger.
På fjorton dar jag ingenting förtjänat.

FÖRSTE TIGGAREN
Då är du alltså ingen riktig tiggare.
Bort bönhas! Annars ropar jag: Polis!
(Den andra tiggaren drar sig undan. Den förste intar hans plats.)
För Guds skull goda herrar ge en slant!
En stackars krympling ber om minsta gåva!

EN SOLDAT
(rycker en dansande flicka från en hantverksgesäll)
Marsch, marsch, din bondkanin! Här har du inget
att säga till om.

GESÄLLEN
      Vänta får du se!

ANDRE GESÄLLEN
Nej tig! Soldaten är en mäktig man.

FÖRSTE GESÄLLEN
Han lever ju på oss, och likafullt
han bröstar sig som hin och tar sig ton.

EN SLINKA (sjunger)
När äpplen förr man ville ha,
man slogs med draken först - jo ja.
Se, än finns gyllne äpplen, kom -
Av ingen drake vaktas dom!
Den äpplen ser och inte tar,
är ingen riktig karl.

LUCIFER (försjunken i anblick av lustbarheterna)
Koketteri, det här är min likör.
Där skatten finns, där bör den också visas.
Den kista girigbuken ruvar på,
kan lika väl ha mull som gull i botten.
Den slyngeln, se hur svartsjukt ömt han vaktar
sin flickas blick. Man blir ju nästan rörd.
Att hon skall sjunka i en annans famn
i nästa stund, det frågar han knappt efter,
han känner ögonblickets vikt och värde.

ADAM (till en musikant)
Säg, mänska, säg, hur kan du fuska så?
Har ej du minsta sinne för din konst?

MUSIKANTEN
Åjo, men tänk er, vilken fanders pina
att fila jämt på en och samma trall
och höra därtill andras stamp och jubel!
Den låten plågar mig ännu i drömmen,
men är ändå en fattig sates bröd.

LUCIFER (som förut)
Vem skulle trott, att hos så flyktig ungdom
en sådan levnadsvisdom skulle finnas?
Den flickan vet, att denna lyckostund
ej är den sista livet bjuder henne,
och söker, sluten i den enes famn,
med ännu lysten blick en annans kärlek.
Ni kära barn, ni gör mig hjärtans glad.
Min goda sak ni morskt och muntert tjänar.
Ett hjärtligt tack! Och nöd och skuld i lön!

ANDRE GESÄLLEN (sjunger)
Efter en veckas träl och knog
själaglad går man ut på krog.
Bägarn skall vara fylld till brädd,
flickan skall vara söt och rädd.
Vi för dem till munnen varannan gång
under klang och sång.
Det är det bästa sätt jag vet
att göra fan förtret.
(Man hör slutackorden av kyrkomusik. Eva, som borgarflicka kommer med bönbok och blombukett ur kyrkan. Framför henne går modern.)

EN KRAMHANDLARE
Kom hit, min vackra fröken, här ni får
så billigt pris, att ingen ann kan tävla.

ANDRE KRAMHANDLAREN
Nej, vackra fröken, kom till mig i stället!
Den där har falska mått och usla varor.

ADAM
Du höll mig kvar på sådan lumpen plats,
att obemärkt förbi mig kunde svävat
en salighetsgestalt.

LUCIFER
      Du har dock redan
av den där sorten sett det allra mesta!

ADAM
Hon kommer just från kyrkan. O så fager!
Så skön hon är!

LUCIFER
      Hon ville låta se sig
och se sig om, och därför var hon där.

ADAM
Du gäckas kallt. Det träffar henne ej.
På hennes läppar svävar ännu andakt.

LUCIFER
Du svamlar fromhet. Längtar du att famnas
av kyrkans armar?

ADAM
      Tig med lumpet skämt!
Mitt hjärta är väl fyllt av isig kyla,
och det till egen skada, men hos kvinnan
jag hoppas helig eld och diktens skirhet,
musik och blomning, ostörd, oberörd.

LUCIFER
Du kan dock inte fordra ens av fan,
att ständigt han skall bry sin arma hjärna
och gissa dina griller. Det är nog om
han skaffar fram, vad du behagar önska.
Var finns den flik av himlen dit du syftar?

ADAM
I denna flickas bröst. Var annars?

LUCIFER
      Ja,
så tycker ju en hackspett, när han hittar
en larv. Han ser sig svartsjukt kring och menar,
att bättre läckerbit ej finns. Men duvan
hon vänder stjärten åt en sådan föda.
Och likadant, när mänskan söker sällhet:
Den ene ofta ser sin himmel öppen,
där nästan ser sitt helvete berett.

ADAM
Höga fägring, barnaljuva renhet,
jag vågar knappast närma mig.

LUCIFER
      Framåt!
Du är dock inte någon debutant
i kvinnokretsar. Ärligt sagt för resten.
Hon kan nog fås för pengar.

ADAM
      Vill du tiga!

LUCIFER
Men kostar kanske något mer än andra.
(En yngling stiger under tiden blygt fram till Eva och räcker henne ett pepparkakshjärta.)

YNGLINGEN
Var god och tag det här som marknadsminne!

EVA
Ni kom ihåg mig. Det var vackert, Artur.

[MODERN]
Ni kommer till oss sällan nu för tiden,
och längesen det var vi såg varann.
(De samtala sakta. Adam betraktar dem upprörd, tills ynglingen avlägsnar sig.)

ADAM
Skall denna pojkvalp äga, vad förgäves
mitt mannahjärta längtar efter? Ack!
Förtrogna är de. Hur hon ler och vinkar
till avsked. Jag har feber, jag är sjuk,
ja, svartsjuk. Men framåt, framåt som sagt!
(Han närmar sig modern.)

MODERN
Jag vet att Artur är från burget hem.
Vem vet ändå så visst, om hans föräldrar
det här partiet gillar? Var försiktig!
Försumma inte helt den andra gossen,
som kom i förmiddags med blommor hem!

ADAM
Behagas mina damer skydd och sällskap,
att här i trängseln intet ont er sker?

EVA
Så djärvt!

MODERN
      Så oförskämt! Ge sig iväg!
Han tror kanhända, att han mött en jänta,
som hör på vackra ord från vem som helst.

ADAM
Jag mött en skönhet, mött en kvinnofägring,
som drömmen förespeglat mig en gång.

MODERN
Dröm fritt för mig, och dröm, vad han behagar,
men aldrig är det för en sådan stryker
min dotter blommar som en ros på äng.

ZIGENERSKAN
Du alla skönas sköna, räck mig handen,
så spår jag er! Vad den är vit och späd!
(Hon granskar handflatan.)
Jag ser en tår, som snabbt rann bort i sanden.
Jag ser en gyllne frukt på ödets träd.
En vacker brudgum - nära står han er -
och hälsa, pengar, vackra barn med mer.
(Hon får pengar.)

LUCIFER (visar på Adam)
Du visa syster, som på slöjan gläntar,
vad öde förestår då denne man?

ZIGENERSKAN
En konstig hand! Jag ser ej klart minsann,
om hungern eller galgen honom väntar.

ADAM (till Eva)
Driv inte bort mig! Säg ett vänligt ord!
För mig, för mig är detta hjärta skapat.

EVA
Att du, min moder, tål? -

MODERN
      Om han ej går,
så ropar jag på vakten.

EVA
      Låt det vara!
Han nyktrar kanske till. Vad han har gjort
är inte så förskräckligt väl för resten.
(De gå.)

ADAM
I denna värld av prosa ej en flik
tycks finnas kvar av gammal romantik!

LUCIFER
Jo, varför inte? Fanns ej pepparkakan?
Fanns inte sången, dansen, blombuketten?
Vad kallas det? Var inte alltför grätten!
Än står oss svärmeriet upp till hakan.

ADAM
Tack, tack! När girighet och egennytta
står bakom, när man aldrig värmes mer
av någon känslas fria, rena eld?

LUCIFER
Den finns nog rikligt kvar kring skolkatedern,
där inte livet farit fram så hårt.
Se här, studenter. De ska ge oss klarhet.
(Några studenter komma strövande.)

FÖRSTE STUDENTEN
Idag så är man fri från alma mater.
Idag vi slå oss lösa. Hej, kamrater!

ANDRE STUDENTEN
Ja, nu ska levas bon på alla vis!
Men bort från stad och brackor och polis!

TREDJE STUDENTEN
Den där vill ge sig ut på lantlig luff,
Jag föredrar ett manligt hårdhänt gruff.

FÖRSTE STUDENTEN
Vi rycker från knektarna jäntor och slinkor;
då ha vi krakel som räcker galant.
Så - ut i det gröna med flaskor och skinkor,
musik och dans. Vi betalar kontant.
Där fira vi segern i stormade dungar
och roa oss tappert till kvällen som kungar.

FJÄRDE STUDENTEN
Så härligt! Så härligt att brackorna reta!

FÖRSTE STUDENTEN
Så knyter vi fastare ungdomens band
i lek och galej. Men en gång vi veta
att samlas i ledet och tjäna vårt land.
(De gå förbi.)

ADAM
Där finns dock i skröplig sådd lite sav.
Den grodden det blir kanske något av.

LUCIFER
Pass på, vad de groddarna bli inom kort,
när de spira och skoldammet väl blåst bort!
Se här kommer två fabriksdisponenter,
som varit unga och varit studenter.
(Två fabrikörer i samtal.)

FÖRSTE FABRIKÖREN
Marknan är tryckt. Konkurrensen är svår.
Det är bara det billiga kramet som går.
Ska inte det hela gå käpprätt i spa’t
få vi snart förfalska allt fabrikat.

ANDRE FABRIKÖREN
Nå, arbetslönerna måste ju sänkas.

FÖRSTE FABRIKÖREN
Det vore ju bra, men det knappt kan tänkas.
De hundarna börja ju strejka ändå
och klagar, att lönerna inte förslå,
att de svälter. Och det kan ha någon grund.
Men vem ber bassar i grottekvarn,
att gifta sig och få ett halft dussin barn?

ANDRE FABRIKÖREN
Vi måste visst ge dem drygare knog;
halva natten fri kan för dem vara nog.
Andra hälften får de till vila ta.
De drömmer för mycket, det är inte bra.

ADAM
Tvi, varför förde du hit de där två?
Men säg var är tösen? Visa din makt!
Låt mig få henne!

LUCIFER
      Sådana lappriting
ej ens fan vill slösa sina krafter på.

ADAM
Lappri för dig, men för mig en värld.

LUCIFER
Så vinn henne då! Men då måste du vara
herre över känslan och inte bli vek.
Inte rygga tillbaka för lögn och svek.
Besvara mina frågor, och så är hon din.
(Högt så att den bakom lyssnande zigenerskan kan höra.)
Ni ser, mylord, så fatalt det är
att blanda sig i massan, förklädd så här.
Man blir grovt bemött. Men om folk hört ett ord
om de fyra skepp ni har där i hamnen
med Indiens härliga skatter ombord,
man såg oss med andra ögon.

ADAM
      Väl möjligt.

ZIGENERSKAN (för sig)
En sådan upptäckt, lilla gumma,
den är allt värd en vacker summa! (till Adam)
Jag ber om ett ord. Jag har styggt profeterat
som straff, för att listigt ni har er maskerat.
Men jag känner allt hemligt på jordens rund;
jag står sedan länge med fan i förbund.

LUCIFER (för sig)
Det fattas bara det, din otäcka skrutta.

ZIGENERSKAN
Jag vet om edra skepp, som kom från Kalkutta.
Men det gläder er kanske ändå mer,
att en vacker flicka flammar för er.

ADAM
Hur kan hon då vinnas?

ZIGENERSKAN
      Hon är med sin fot
så gott som i garnet.

ADAM
      Hon stod mig ju mot.

ZIGENERSKAN
Just därför kan hon ej glömma sin prins.
Hon är snart här igen, och jag hoppas ni minns
den som hjälpt er!

ADAM
      Lucifer, o, vilken häxa!
Hon ger ju sin mästare rent av en läxa.

LUCIFER
Hon är överdådig. Men det tar jag lugnt:
Just nu är hon endast fans adjutant.
(En charlatan kommer under trumpetsmatter på en kärra, omgiven av en massa folk. Han blir stående i centrum av skådeplatsen.)

CHARLATANEN
Plats, plats! Och respekt för mitt gråa hår!
Framför allt för min forskning, som pejlat och når
all tillvarons grund efter livslång strävan!
Passa på! Här bjudes er månget korn
ur ett kostbart vetandes ymnighetshorn.

ADAM
Vad är det där för en konstig figur?

LUCIFER
En vetenskapsman, som lever på dricks
och förtjänar sitt bröd med humbug och tricks.
Du var själv som vetenskapsman likadan. -
Men, man väsnas ju mycket mer nu för tiden.

ADAM
Tvi, liknar du mig vid den? Det är skam.
Så for jag väl ändå aldrig fram.

LUCIFER
Han rår inte för det. Vad skall han göra?
Att studera numer är en skral affär.
Han är rädd att i eftervärldens öra
hans gravskrift skall skorrande lyda så här:
      Ex gratia speciali
      Mortuus in hospitali.
Den som strävar för annat än sitt,
han går därhän. Men får inskriften fritt.

CHARLATANEN
För mänsklighetens väl har jag forskat
och vad jag fann kan bli eder till fromma.
Se flaskan med Faraos livselixir!
Det ger ungdom, när ådrorna börja bli tomma.
Här är Tankreds kärleksdryck, här ett ferment,
som jag funnit i Roms förborgade grifter.
Det här var Helenas skönhetspatent.
Här är Keplers astrologiska skrifter.

ADAM
Du hör: Det ljus i en framtid vi söka,
han ser ur forntidens dimmor spöka.

LUCIFER
Ja, samtiden hålles aldrig i ära.
Den är som en storman för kammartjänarn.
Man ser den, som kritiskt man ser på sin maka:
Efter långvarigt samliv man utantill räknar
vilket antal hon har av fläckar och fräknar.

CHARLATANEN
Köp, köp, ni skall aldrig ångra er affär;
ni får aldrig ett tillfälle mer som det här.

UR MASSAN
Nå, fram med ditt lager! - Så billigt och bra! -
Det där kan jag bruka. - Det där vill jag ha.

LUCIFER
Du ser, folket begravt sin tro, men miraklet
det gräver man opp och slåss om spektaklet.
(Eva kommer tillbaka med sin moder. Zigenerskan följer henne viskande.)

EVA
Er känner man. Inte ett ord är sant.

ZIGENERSKAN
Jag svär vid min salighet, att så är.
Hans höghet är så förälskad i er,
att ni blir hans käresta redan idag.
Ni skall bo som en drottning och firas av gäster
och åka i fyrspann till baler och fester.

MODERN
Det är annat det, dotter min, kära du
än att vissna bort som skomakarfru
i en smutsig verkstad.

ZIGENERSKAN
      Se där! Där står han.
Så han ser efter er!

EVA
      Om han älskat mig riktigt,
så hade han säkert redan sett mig.
Han har vacker hållning och fina händer.

MODERN
Till och med kamraten tycks acceptabel:
Visst finns i hans näsa något av snabel,
och han haltar en smula, men inte värre
än att han tycks mig en fin gammal herre.
Jag går mitt barn. Det reder sig bäst,
om jag lämnar er ensamma.

ZIGENERSKAN (till Adam)
Se hon kommer!
Det syns hur hon längtar efter sin älskling.

ADAM
Jag flyger henne emot. Vilken fröjd!

ZIGENARKÄRINGEN
Men minns mina tjänster!

LUCIFER (ger henne pengar)
      Se här från mylord!
Och från mig en handtryckning!

ZIGENARKÄRINGEN (skriker till)
      Aj, den var hård!
(Går.)

LUCIFER
Den skulle ha fyllt dig med fröjd, din gamla mara,
om du varit den du ger dig ut för att vara.

EVA (till Adam)
Ni kunde väl ge mig som marknadspresent
det där skönhetsmedlet, ett utmärkt patent?

ADAM
På dina kinder har livet lagt
sitt förtrollande - äkta skönhetsextrakt.
Det går över allt annat.
(Charlatanen ger signal.)

EVA
      Så god ni är!

ADAM
Kom mig inte att blygas! Nu vill jag fort
på din sköna hals se juveler brinna.
En mera ljuvlig tillflyktsort
kunna irrande ädelstensgnistor ej finna.

EVA
Där oppe finns nog butiker i massa.
Men för fattiga flickor kan sådant ej passa.

ADAM
Kom, går vi och söker ut -

LUCIFER
      Nej stanna.
Se här har jag tillfälligtvis några smycken,
av allra finaste sort.

EVA
      O, så vackert!
Men tänk, vilken avundsjuka det väcker!

ADAM
Men pepparkakshjärtat vill aldrig jag se.

EVA
Så bort med det, om ni inte tycker om det!
(Hon kastar bort hjärtat.)

LUCIFER (trampar på det)
Jag trampar sönder det.

EVA
      Nej, vad var det?
Det var som jag hörde ett rop av smärta;
eller var det en inbillning?
(Under tiden framföres en bödelskärra med en dödsdömd över scenen. Folket tränger sig omkring.)

UR MASSAN
      Kom vi få skynda! -
Så feg han är! - Nej trotsig! - Se, se!

ADAM
Vad är det för larm och för oerhörd trängsel?

EVA
Det är en som skall hängas. Så lagom vi kom!
Vi gå med. Det blir något hemskt att se.
Juvelerna får jag ju också visa.

ADAM
Vad har då den stackarn begått för ett brott?

EVA
Jag vet inte.

LUCIFER
      Nå, det kan göra detsamma.
Men nej. Jag berättar. Han arbetat länge
i Lovells fabrik. Men av giftigt bly,
som han jämt måste andas, tog han skada,
och så låg han på sjukhus flera veckor.
Det blev nöd i hemmet, och Lovells son,
ung och hjärtegod, hjälpte hans hustru.
De fann varandra och glömde allt annat;
och även han där borta blev glömd.

FÖRSTE ARBETAREN
Mod, kamrat, du dör som martyr.
Ditt namn bland oss skall hållas i ära.

LUCIFER
Mannen blev frisk, men han återfann
varken hustru eller arbete mer.
Upptaget var det på bägge hållen.
I sitt innersta upprörd, han vågade hota,
Lovells son gav en örfil som svar.
Då drogs kniv, och genast var olyckan framme.
Ynglingen dog, och fadern blev galen.
(Vid de sista orden kommer Lovell fram dyster och förkrossad.)

LOVELL
Galen? Du ljuger! Om galen jag vore,
förstode jag då den viskning jag hör
ur min gosses ännu blodiga sår?
Tag allt vad jag äger, tag också förståndet,
så jag ingenting hör och än mindre förstår!

TREDJE ARBETAREN (till den dömde)
Håll dig tapper! Din död skall hämnas.

FÖRSTE ARBETAREN
Det är, de som är mördare, inte du.
(Den dömde med sitt följe har passerat.)

ADAM
Ett gruvligt, gripande skådespel.
Min rättskänsla sätts på ett prövande prov.
Vem träffas här av den värsta skulden?
Är kanske det skedda samhällets fel? -
I dess ruttenhet spira brott och laster.

LOVELL
Ja, samhället! Tag all min rikedom,
blott jag slipper höra det klagande såret!

EVA
Kom, kom! Vi få inte annars plats.

ADAM
Jag är lycklig över att här slippa döma.
I en stadig länstol man lätt skriver lagar.
Men svårt är att döma, där det krävs
att forska i hjärtats hemliga skrymslen.

LUCIFER
Med sådan prövning blev aldrig ett brottmål
någonsin slutfört. Det onda göres
aldrig blott och bart av ondska.
Själva fan tar städse stöd av en rättsgrund.
Och var och en tycker sin vara starkast.
Domarn har endast att hugga igenom
den hopplöst förvirrade knut, som ej löses
av tusen filantroper en gång.
(De ha kommit fram till Towern, där en helgonbild syns i en nisch.)

EVA
Min vän, få vi stanna ett ögonblick!
Jag vill smycka med blommor den heliga jungfrun.

LUCIFER (viskande)
Hindra det! Annars går allt i stöpet.

ADAM
Jag vill inte hindra det fromma barnet.

EVA
Alltsedan min barndom brukar jag hedra
Gudsmoderns bild, när jag går här förbi.
Mina blommor - se här! Jag är genast färdig.
Vi ta snart igen den tid vi förlorat.
(Hon fäster blombuketten på bilden. Blommorna vissna genast och på hennes hals och armar förvandlas smyckena till ormar och falla ner.)
Vad ser jag? Min gud!

LUCIFER
      Jag har varnat förgäves.

EVA
Hjälp! o, hjälp!

ADAM
      Var lugn, lilla kära!
Jag skall ge dig tiofallt finare smycken.

EVA
Bort, lämna mig, bort! O hjälp, kom och hjälp!
En hederlig flicka är illa ute,
för stygga bedragare. Hjälp, - hjälp!
(Folket kommer tillstörtande. Zigenarkäringen kommer med en vakt.)

ZIGENARKÄRINGEN
Falska pängar jag fick från ett falskmyntarband.
Guldet smälte som bly i min hand.

LUCIFER
Din hand var falsk men guldet äkta.
Kom, Adam! Vi söker en säkrare plats!
(De försvinna in i Towern, och medan förvirringen och upploppet därnere tilltar, bli de åter synliga på murkrönet.)

ADAM
Jag har åter begått ett misstag. Jag tänkte,
det var nog att fördriva det flyddas makter,
att mörka forntida spöken bli kvitt
och bereda rum för en sundare kamp.
Där tog jag en viktig kugge från verket,
den fromhet som sammanhåller det hela
men glömde att ge något annat i stället.
Vad är detta för tävlingskamp, där den ena
väpnad till tänderna, krigisk rustad,
står mot den andra, som är vapenlös?
Vad är det för frihet, när svält och elände
hotar massan, så snart den vägrar
att böja sig under en endas ok?
En strid mellan hundar om fetaste benet!
Nej, få mig istället en världsgemenskap,
som skyddar, ej straffar, som eggar, ej plågar,
som sammanverkar med enad kraft
på det sätt som vetenskapen drömt om
och leds av det sunda förnuftets ordning!
Det samhället kommer, jag känner, jag vet det.
I den världen, o Lucifer, för mig nu in!

LUCIFER
O, fåfänga människa, här du finner
med din inskränkta syn blott en vimlande hop,
och så tror du det saknas sammanverkan
och plan och ordning i livets verkstad!
Se nu istället med andeögon
hur alla oss och planen till gagn
och inte för eget bästa sträva!
(Det blir mörkt. Hela marknaden blir till en enda grupp, som gräver på en i skådeplatsens mitt gapande grift. De dansa omkring graven, och den ene efter den andre störtar sig ner, än under tystnad, än med nedan angivna avskedsord.)

KÖR
Skorra spade, klinga spett,
världens grav i dag vi gräver.
Dock den blir trots all vår svett
ej så djup som ödet kräver.
Vaggan liknar mest en bår.
Fort skall ske vad aldrig ändas.
Vad i mörker sjönk igår,
skall i morgon åter tändas.
(Begravningsklockan ljuder.)
Verket slutat, dagen flytt.
Klockan ropar oss och andra.
Sen du börjar om på nytt,
du som längre väg skall vandra.

MARIONETTMANNEN
Mitt spel gladde mången kvinna och man.
Mig själv gav det ingen glädje minsann.

VÄRDEN
Mitt vin är tömt till sista mått,
ni värda gäster, sov nu gott!

BLOMFLICKAN
Slantar jag fick, och violer jag gav.
Nu blommar en frisk viol på min grav.

ZIGENARKÄRINGEN
Om sitt öde frågte varenda gäck.
Nu sluter envar sina ögon i skräck.

LOVELL
Vad lycka fanns i min rikedoms skatt?
Nu får gratis jag fred i djupaste natt.

ARBETAREN
Sen veckan ut jag i verkstaden stått,
Har jag min söndagsvila nu fått.

STUDENTEN
Jag drömde skönt, tills i larmet jag vaknat.
Här smeka mig åter de drömmar jag saknat.

SOLDATEN
Jag stod så stark och tapper bland stopen.
Nu stapplar jag ner i den tomma gropen.

GATFLICKAN
Ruset flög bort, och sminket smalt.
Blir det bättre i djupet? Här är det kallt.

DEN DÖMDE
Lämna mig, bojor! Där, dit det bär,
gäller en annan lag än här.

CHARLATANEN
Vi yvts över visdomens falska chimär.
Med häpnad se vi vad verklighet är.

EVA
Jag ser ej väg eller stig i natten.
Varför gapar du, dystra djup, vid min fot?
Ditt är blott stoft, som ur stoft är kommet.
Mitt innersta väsen trotsar din makt.
Kärlekens, diktens och ungdomens ande
föra mig hän till sitt eviga hem.
Men mitt leende ständigt på jorden skall leva
som solsken på kinder.
(Hon låter slöja och mantel falla i graven och svävar förklarad mot höjden.)

LUCIFER
      Adam, ser du?
Känner du henne?

ADAM
      Eva, ack Eva!


VisszaKezdõlapElõre