TOLFTE SCENEN

(En hästskoformat byggd falangstär. De båda flyglarnas bottenvåning bilda öppna pelarhallar. I hallen till höger äro arbetarna sysselsatta med maskiner, som äro i full gång. Hallen till vänster inrymmer ett museum fyllt med olika naturföremål, mekaniska och kemiska apparater och rariteter. Där uppehåller sig en lärd. Alla som tillhöra falangstären, äro lika klädda. Adam och Lucifer stiga upp ur marken mitt på gården. Det är dag.)

ADAM
Vilket land och folk har du fört mig till nu?

LUCIFER
Land och folk är förslitna modeller.
Fosterlandstanken var torftig och ringa.
Den hade blott alstrats av stockblind fördom
och hållits vid makt av egennytta.
Nu är hela jorden vårt hem.
Envar bara strävar för allmänt väl,
och ordningens lugna, blanka ström
leds av den stolta vetenskapen.

ADAM
Idealet har alltså äntligen nåtts.
Så härligt! Så har jag alltid önskat.
Men ett gör mig ont. Jag saknar djupt
fäderneslandets härliga idé.
Den kanske kunde haft bestånd
även i denna nya ordning.
Människan skyr oändligheten.
Hon kräver en gräns, om ej innehållet
skall förlora sig i en rymd utan skrankor.
Det beror på forntid och framtidsdrömmar.
Jag fruktar, hon kan inte känna så varmt
för denna vida, förtonande värld,
som hon kände en gång för fädernas gravar.
Den som gärna för blodsfränden offrar sitt liv,
han ger på sin höjd en tår för vännen.

LUCIFER
Seså! Du vill ha din idé på ranson,
innan än du sett den i full funktion?

ADAM
Nej, tro inte det! Men jag brinner av iver
att spåra den tanke, som smälter ihop
denna värld till en enhet och än kan skänka,
åt människohjärtan den heliga eld,
som fordom glödde i tusen småting
och flammade upp i stora strider,
men som här slår ut i ädlare strävan.
Men säg mig! Vad är det här för en anstalt?
Var är vi egentligen? För mig nu
dithän, där min själ i den lycka kan frossa,
som människan äntligen fått i lön
och så välförtjänt efter alla strider!

LUCIFER
Det här är den nya människans hem.
Falangstär, så kallas hela komplexet.
Det är ett av de många.

ADAM
      Låt oss gå in!

LUCIFER
Lugna dig! Stopp! Vi få först byta skinn.
Kommer du här som gamla Adam
och jag som Lucifer, tror oss ingen.
Man känner här ingendera sorten.
Man tar oss helt enkelt som prov i retorten.

ADAM
Vad är det för prat?

LUCIFER
      Kom ihåg, vi äro andar!

ADAM
Nå, gör som du vill, men låt det gå fort!

LUCIFER
(Han förvandlar båda, så att de nu visa sig i falangstärdräkter.)
Bort med lockarna! Tag den här jackan!
Och nu är det färdigt!

ADAM
      Vi vänder oss först
till den lärde där inne.

LUCIFER
      God dag, herr professor!

DEN LÄRDE
Tyvärr har jag ingen tid till prat.
Jag väntar just på ett stort resultat.

LUCIFER
Förlåt! Förlåt! Vi går lärdomsvägen;
ditt stora rykte har lockat oss hit
från falangstär numro tusen.

DEN LÄRDE
      Ert nit
är högst berömvärt, det måste jag säga.
Nå, det här kan jag skjuta åt sidan ett slag.
Processen i kolven följer sin lag,
så länge hettan vidmakthålles.

LUCIFER (för sig)
Jag gissade rätt. Den som allt destillerat -
natur och mänskor - har än ej filtrerat
fåfängan ut ur sin egen själ.

DEN LÄRDE
Nu kan vi språka i lugn. Låt mig veta
vilket fack ni egentligen valt!

ADAM
Vi söka ovanför fackens nivå
att fatta det hela och planen förstå.

DEN LÄRDE
Det var illa. Det stora finns i det lilla.
Fältet är vidsträckt och livet är kort.

ADAM
Det är sant. Jag vet att de män behövas,
som åt oss spränga sten och forsla fram grus.
Utan dem välvas inga kupoler.
Men alla treva de kring i mörkret
och ingen vet, vad hans insats gäller.
Endast mästarn ser över det hela,
och kan han själv inte forma teglet,
han är dock för verket en skapande gud,
stor och mäktig i vetandets fullhet.

LUCIFER
Och därför, du vise, till dig vi kommit.

DEN LÄRDE
Rätt så! Se varje vetenskapsgren
är lem i en enda stor organism,
vars helhet fängslar.

LUCIFER
      Som kvinnoskönhet.

DEN LÄRDE
Men bland alla dessa är endast kemien -

LUCIFER
Centrum i liv och värld.

DEN LÄRDE
      Det är sant.

LUCIFER
Om matematiken har sagts likadant
av en siffrornas man.

DEN LÄRDE
      Var fåfäng person
ser sig alltid som centrum i sin region.

LUCIFER
När kemin som älsklingsstudium du tog,
du valde med smak.

DEN LÄRDE
      Helt visst, helt visst. -
Nå kom, vi måste nu bese muséet.
Det står ju såsom sådant främst i världen.
Här ser ni av en forntids döda djurvärld
representanter i uppstoppat skick.
De funnos fordom talrikt här på jorden,
då ännu våra fäder voro vildar.
Och mången sägn om dessa djur berättas.
Det djuret till exempel har av mänskan
till motor brukats förr.

ADAM
      Det är en häst.
Urartad ras, som sorgligt spårat ur.
Hej, Alborak, det var ett annat djur!

DEN LÄRDE
Om detta sägs, att det har underhållits
som mänskans vän förutan minsta syssla.
Det sägs, att det har fattat hennes språk.
Ja, outsagda tankar till och med
det skall ha troget läst i hennes ögon.
Det sägs ha delvis lärt sig mänskans laster,
bland annat otyg egendomsbegreppet,
och gått som vakt i döden för sin herre.
Så sägs det. Kan det vara sant? Nej, knappast.
Men mycken tokenskap i världen funnits, -
som denna saga också vittnar om.

ADAM
Det är en hund. Och vad om den du sagt
är sant och riktigt.

LUCIFER (sakta till Adam)
      Akta dig! Försiktigt!
Du kan förråda dig!

DEN LÄRDE
      Det här var slav
åt fattigt folk.

ADAM
      Som i sin ordning bar
den rikes ok.

DEN LÄRDE
      Det här var öknens konung!

ADAM
Ett lejon ja! Sen tiger, sen en råbock.
Vad finns det nu för djur vid liv?

DEN LÄRDE
      Du frågar.
Vi har väl samma här som ni hos er.
Vad nyttigt är, det lever, och vad hittills
vår vetenskap ej kunnat helt supplera
som svin och får men ej så ofullkomna,
som de ha gått ur Faunas klåparhand.
Ja, svin och får som vår kemis retorter
nu tjäna endast klokt bestämda mål,
är bara fett och kött och ull som lever.
Men som jag ser, du känner allt det här.
Vi alltså övergår till nästa samling.
Se mineralen! Här är stenkolsstycken.
Av slikt fanns stora berg. Man kunde fordom
ta färdigt fram ur jorden, vad numera
vår vetenskap med möda tar ur luften.
Den här metallen heter järn och tjänte
så länge än den fanns i hyggligt skick,
på samma sätt som nu vårt aluminium.
Det här är guld, en förr berömd metall:
När mänskan fordom trodde högre väsen
stå över henne, över värld och öde,
då såg hon även guldet som en allmakt,
och frambar offer, lycka, rätt och ära
och allt, vad heligt var, för några stycken
av den metalln, som dock till intet duger.
För den man kunde byta till sig allt,
ja sällsamt nog att säga även bröd.

ADAM
Jag vet, jag vet. Låt se en annan bransch!

DEN LÄRDE
Du har ju kunskap, främling. Vi gå över
till äldre tiders växtvärld. Se den rosen!
Det är den sista, som i världen blommat.
En gagnlös växt, som sög med tusen andra
ur bästa jorden must från nyttig säd
och var en leksak förr för stora barn.
Hur sällsamt, vad man fordom kunde leka
och flamma upp för sådant! Själva anden
slog ut i blomning, glänste fram i bilder,
i tro och hopp och ljusa diktardrömmar,
tills bästa kraften hejdlöst slösats bort
vid sidan helt av livets mål och mening.
Från dessa tider ha vi här bevarat
ett par små verk. De stå som rariteter.
Det ena är en dikt, vars upphovsman,
en barnslig individ, Homeros kallad,
har format ut fantomer och en värld,
som heter Hades. Allt vad han har sagt,
har sedan rad för rad man vederlagt.
Ja, löjligt är det andra verket även,
däri en Tacitus i färd att skriva
sin svärfars runa, gett som samtidsbild
en sorglig, högst barbarisk tankevärld.

ADAM
Så har ändå ett magert testamente
från stolta tider eftervärlden nått!
Men ligger inte däri dold en fara?
Kan inte unga hjärtan därutur
få eld och mod till djärva hjältedåd
och slå i kras en värld, som så förkonstlad
är byggd och fogad samman?

DEN LÄRDE
      Vad du säger
är riktigt. Vi ha själva sett den risken.
Det gift, som finns där, är mycket farligt.
Men så får heller ingen enda läsa
det där förrn efter fyllda sexti år,
och sedan helt sitt liv han vigt och ägnat
åt vetenskapen.

ADAM
      Nå, men gamla sånger -
kan därifrån ej klinga dikt och dröm
i känsligt barnahjärta?

DEN LÄRDE
      Visserligen.
Men därför våra ammor blott berätta
för barnen om kvadrater och trianglar
och ekvationer.

ADAM (för sig)
      Det är barnamord
och rån därtill. Ni röva allt det sköna
och ljuva, som ger liv åt barnets värld.

DEN LÄRDE
Nu framåt ett steg! Se, så egendomligt
man förr har format föremål och ting!
Se här en kanon med en gåtfull inskrift.
Knappt läslig: Ultima ratio regum.
Vem vet hur den brukades? Vidare se,
ett svärd bara avsett för mänskomord.
Med detta fick man ostraffat döda.
Den här tavlan, målad för hand, har nog kostat
sitt modiga halva människoliv
och återger vad som aldrig har funnits.
Nu gör solen arbetet snabbt och troget
utan gamla försköningskonster.

ADAM (för sig)
Så är anden ur själva konsten förvisad!

DEN LÄRDE
De hundratals övriga föremålen här -
så barnsliga, löjliga alla är!
Vasen med blomman och stolens karm
med vilda arabesker - allt det där
är verk av flitiga människohänder.
Bortkastad möda! Blir drycken mer frisk
i vasen, därför att blomman där finns?
Eller vilar man bättre i denna stol,
sen den sirats ut med slingrande ränder?
Arbetet görs numer av maskiner
i enklaste form för att tjäna sitt syfte.
Den man, som ni såg vid maskinen där borta,
gör skruv efter skruv hela livet igenom -
det lovar säkert, det borgar stort,
att allt skall bli fulländat gjort.

ADAM
Så fattas det också i dessa verk
var prägel av liv och den fläkt av ande,
som söker sig över förebilden.
Och var finns rum för den eviga kraften
att yppa ett drag av sin himmelska härkomst,
när den eldas av kamplust och ser sig omkring
i denna er värld av ordningsregler?
Den njuter ej ens den vilda lusten
av eggande fara, där inte ett enda
blodtörstigt vilddjur mera finns.
Så bedrog mig till sist även vetenskapen:
En skola, där småbarnsidéer knoppats
och inte det sällhetens Eden jag hoppats.

DEN LÄRDE
Är broderskap inte genomfört,
har du här någon hungrandes klagan hört?
Din tankegång är egentligen straffbar.

ADAM
Säg mig den tanke, som gjuter till enhet
ett sådant folk, samlar själ vid själ
till gemensamt mål.

DEN LÄRDE
      Den härskande tanken
den är: Det dagliga brödet - att leva.
I människans barndom, då var jorden
i sin ungdoms fullhet ett rikt förrådshus,
och där låg färdigt vad allt hon behövde.
Hon frossade friskt som en mask på osten
och levde i sorglöst överflöd.
Och i sällhetsruset hade hon tid
för drömmar och hugskott och små hypoteser,
för idéer och diktning. Med oss är det annat:
Vi gnagt oss fram till den sista biten.
Här är sparsamhet högst av nöden;
ty när osten är slut, kommer hungersdöden.
Om fyratusen år eller så
svalnar solen av, och då är inte jorden
i stånd att alstra en enda växt.
Den tiden ha vi nu alltså kvar
att med de resurser vår vetenskap har
ersätta solvärmen. Det kan tyckas
att på fyratusen år det bör lyckas.
Till bränsle ägnar sig vattnet bäst,
när det sönderdelas i syre och väte.
Det organiska livets gåta för övrigt
är nära sin lösning. Men apropos det:
Jag hade så när glömt bort retorten.

LUCIFER
Människan måste ha åldrats betänkligt,
när hon griper till degel och kolv
för att skapa en levande organism.
Om också ditt verk inte kommer på skam
utan lyckas - vad stiger för monstrum fram?
Ett oting, en tanke utan ord,
en kärleksdrift utan föremål,
ett väsen, förnekat av själva naturen.
Var skulle det få sin grundkaraktär
och sin egenart, när kontrast det saknar
och saknar frändskap? Säg, varifrån
skulle dess livsform fått sin prägel,
då det, skiljt från lidande, skiljt från lust,
i det trånga glaset till tillvaron vaknar?

DEN LÄRDE
Se här hur det sjuder och skimrar
och jäser och flimrar!
I det varma, säkert slutna glaset
gestalter skymta. Ej en atom
undgår frändskaps- och motsatsimpulsen.
Så har jag pålagt materien tvång
att lydigt följa min tankegång.

LUCIFER
Jag beundrar ditt vetande. Men en sak
är jag tveksam om. Kan också du tvinga
ämnen med frändskap att fly varann
och hindra kontraster att sky varandra?

DEN LÄRDE
Enfaldigt prat! Där är väsensdrag,
som följa ur stoftets eviga lag.

LUCIFER
Ja, jag förstår. Men, högt ärade bror,
varpå beror denna lag?

DEN LÄRDE
      Beror?
Det är ju en regel av det slag,
som erfarenheten upphöjt till lag.

LUCIFER
Då hetsar du endast naturen på väg;
allt övrigt gör den ju själv, eller hur?

DEN LÄRDE
Men jag stänger dock in den och ger den ej fri
förrn för mig den yppat sin mörka gåta.

LUCIFER
Inget livstecken än!

DEN LÄRDE
      Å, dröj en minut!
En man, som jag måste lyckas till slut,
som så djupt organismernas grunddrag studerat
och livet tusenfallt dissekerat.

ADAM
Men vad som blev kvar, var endast kadavret.
Med haltande steg er vetenskap följer
erfarenhetens friska rön.
Den är som furstens besoldade bard
beredd att sjunga de dater och dåd
som den ej i sin blindhet förmått profetera.

DEN LÄRDE
Tig med ert hån! En gnista blott fattas.
Det blir liv, när den flammar till.

ADAM
      Den gnistan,
var tar du den från?

DEN LÄRDE
      Ett steg bara fattas.

ADAM
Just det steg, som något betyder.
De övriga nötte blott förgårdens hällar;
det här för i helgedomen in.
Skall någon ta det steget en gång?
(Under tiden har en ovan destillerkolven svävande rök förtätats. Man hör ett dån.)

JORDANDENS STÄMMA
Aldrig i tidernas tid.
Kolven är mig för trång och vid.
Spräng, - spräng - snart!
Adam, du sett min gestalt bakom tingen.
Annars här ingen känner mig och min art.

ADAM
Hörde du, svaga, fåfänga man?
Hörde du rösten? Hur skall du betvinga
den makt som svävar här i din närhet?

DEN LÄRDE
Galenskap! Vad yrar du om?
(Glaset springer sönder och anden försvinner.)
Glaset sprack. Det var för sorgligt.
Det stora verket får börjas från början.
Så kan minsta lappri i slumpens gestalt
nära målet fördärva allt!

LUCIFER
När det förr nämndes obevekligt öde,
var det mindre skam att för olyckan digna
än att krypa som nu för en simpel slump.
(Det ringer i en klocka.)
Vad betyder det ljudet?

DEN LÄRDE
      Dagsarbetet
är slut, och det ringer till dagspromenad.
Nu kommer de alla hem från fabriker
och åkerfält. Nu få de sitt straff,
de som något ha felat. Och kvinnor och barn
delas upp. Kom med! Jag har plikter att fylla.
(I en lång rad komma män, i en annan kvinnor, några med barn, bland dem även Eva med ett barn. De bilda en krets på gården. En gubbe träder fram vid muséet.)

GUBBEN
Numro tretti!

LUTHER (stiger fram ur ledet)
      Här.

GUBBEN
            Du har återigen
eldat ugnen för het. Hur vill du försvara,
att du sålunda satt falangstären i fara?
Har du möjligen anlag för pyromani?

LUTHER
Hur kan man frestelsen stå emot,
när det brusande, väldiga eldselementet,
fnyser och fräser och sprutar gnistor
och skjuter ur gapen flammande tungor,
som rasa och ropa vilt efter offer?
Man står där dristig och river i härden,
för man äger ju kraft att bemästra det hela.
Du känner ej eldens trolska makt,
som blott på krukor och tegel ser den spela.

GUBBEN
Meningslöst prat! Du blir utan middag.

LUTHER (går tillbaka)
I morgon jag river ånyo i glöden.

ADAM
Vad ser jag? Mannen är mig bekant.
Det var Luther.

GUBBEN
      Sjuhundranio fram!

CASSIUS (stiger fram)
            Här.

GUBBEN
Det är nu för tredje gången
jag varnar. Du jämt utan grund söker gräl.

CASSIUS (stiger tillbaka)
Utan grund? Ånej, men jag tiger och strider.
Att ropa andra till hjälp är fegt,
så länge ens arm är frisk och stark.
Om min ovän var stark, varför drog han sig undan,
ett hederligt nappatag?

GUBBEN
      Se så, tig!
Din skalles form har ju intet fel,
som kunde betinga dåligt anlag.
Ditt blod är för hett. Vi få ge dig ett piller,
som tämjer och botar för slagsmålsgriller.

ADAM
Ack, Cassius, visste du, vem jag är!
Vid Filippi stred vi sida vid sida.
Att en samhällsordning kan komma därhän
i snusförnuft, att till slut den kan vålla,
att en ädel och högsinnad ande som du
bara står den i vägen och det som en nolla!

GUBBEN
Hundraett!

PLATO (träder fram)
      Jag hör.

GUBBEN
            Du går där och drömmer!
Den boskap du hade i uppdrag att vakta
stal sig in i vetet återigen.
Ditt straff, det blir: stå på knä på ärter.
Det skall hålla dig vaken, skulle jag tro.

PLATO (drar sig tillbaka)
Även på ärter skall skönt jag drömma.

ADAM
O, Plato, vilken roll du har fått
i den stat du önskat! Mitt öga känns vått.

GUBBEN
Tvåhundrasjutti!

MICHEL-ANGELO (träder fram)
      Här är jag.

GUBBEN
Du har lämnat din verkstad i lägervall!

MICHEL-ANGELO
De stolsben jag snickrar år efter år
ha den uslaste form. Jag bad senast i går
att få göra en ändring, helt obetydlig,
och möjligen foga dit en sirat
och göra en stolskarm mera prydlig.
Förgäves! I dag från vår visa senat
fick jag avslag, och då tog besinningen slut:
Jag lämnade verkstad och sorg och gick ut.

GUBBEN
Till straff skall du stanna på rummet i dag,
medan solen skiner på ordning och lag.

ADAM
Michel-Angelo! Vilka kval för guden
inom ditt bröst att intet få skapa!
Många andra bekanta jag ser i falangen.
Titaner, om inte av första rangen.
Den där vid min sida en gång har stridit,
och den har martyrdöden modigt lidit,
för en tredje var jordens rund för trång.
Och nu, vilken flackhet och själlöst tvång,
när en stat efter dvärgamått allt har smidit!
Kom, Lucifer, kom! Jag står inte ut!
Jag kan inte se den här scenen till slut.

GUBBEN
Två barn ha i dag den ålder nått,
då modersvård inte längre behövs.
Nu väntar den allmänna fostringsanstalten.
För fram dem! Deras yrke skall väljas.
(Eva och en annan kvinna träda fram med var sitt barn.)

ADAM
Skönhet, strålglans i kvinnogestalt!
Är ej diktens genius död trots allt
i denna värld av torra schabloner?

LUCIFER
Du ville ju gå?

ADAM
      Nej, nej, jag vill stanna.
Min själ fick frid i en ljuvlig stund.

GUBBEN (till den lärde)
Så undersök dessa späda skallar!
Vad duger de till?
(Den lärde undersöker barnen.)

EVA
      Och jag, o arma,
vad blir det av mig?

ADAM
      Vad hör jag för stämma?

LUCIFER
En alldaglig kvinna. Vad grips du av där,
du som Semiramis kyssar har smakat?

ADAM
Jag kände då inte denna.

LUCIFER
      Se så!
Det är den gamla förälskelsetrallen.
En var tror han ensam kärleken känt,
och att före honom ingen den brännt.
Och den visan har gått och ännu den går
i samma tonart tusentals år.

DEN LÄRDE
Se här, det barnet skall göras till doktor
och det där till herde.

GUBBEN
      För bort dem alltså!
(Man vill föra bort barnen, men Eva gör motstånd.)

EVA
Rör inte barnet! Mitt barn är mitt.
Vem vågar ta det från modersbröstet?

GUBBEN
För bort det! Vad dröjer ni för?

EVA
      Mitt barn!
Mitt barn, som jag närt med mitt eget blod!
Finns det en makt, som kan slita det bandet?
Skall jag nu mista mitt barn för evigt?
I mängden skall du förloras en gång,
så mitt öga, som ångestfullt söker och söker
och hundratals liknande småttingar ser,
aldrig, aldrig skall finna dig mer.

ADAM
Gott folk, om något är eder heligt,
låt den stackars modern behålla sitt barn!

EVA
Ja, ja, Gud signe dig! Du är en man.

GUBBEN
Du främling, djärvt du spelar ditt spel.
Skulle vi låta en gammal fördom
leva upp i enda familj,
då störtade snarligt i spillror alltsamman,
vad nutida vetenskap stolt har byggt upp.

EVA
Vad bryr mig er iskalla vetenskap,
när naturen talar, då må den tiga.

GUBBEN
Nå, blir det av?

ADAM
      Nej, rör henne ingen!
Där är ett svärd. Jag skall lära er jag.

LUCIFER
(Lägger handen på Adams skuldra och denne stelnar till.)
      Drömbild förtvina!
Min hand är ett öde. Känn dess makt!

EVA
Mitt barn, mitt barn!
(Hon sjunker ihop och barnet föres bort.)

GUBBEN
      Dessa båda kvinnor
paras nu bort. Finns här någon man,
som vill ha den ena eller den andra?

ADAM (uppvaknande)
Jag vill ha den här.

GUBBEN (till den lärde)
Din mening du lärde?

DEN LÄRDE
      Mannen är svärmisk
och kvinnan nervös. Det blir svaga barn.
De två, de duger inte som par.

ADAM
Om hon vill ha mig, mitt anspråk står fast.

EVA
Jag är din, du ädle man!

ADAM
      Och du, kvinna,
mer än allt i världen, jag håller dig kär.

EVA
Jag älskar dig. Och för evigt jag älskar.

DEN LÄRDE
Sällsamt! Att gångna skeden spöka
mitt i vår soligt upplysta tid!
Varifrån kommer ett sådant vanvett?

ADAM
Det är kanske en senkommen stråle från Eden.

GUBBEN
Högst sorgligt.

ADAM
      Beklaga oss ej! Men ej heller
väcker er nyktra torrhet vår avund.
Vårt vanvett är vårt. Genom det har verkats
vad stort och ädelt var här i världen.
Det är andens röst, som från högre zoner
svävar hitner som ljuvlig sång,
som erinrar om, att vår själ är förbunden
med högre ting, att vi aldrig må sjunka
till drägg i dräggen och dy i dyn
utan söka vår väg mot höjdernas rike.
(Han håller Eva i famnen.)

GUBBEN
Ert struntprat ha vi för länge hört på.
För dem till sjukstugan båda två!

LUCIFER
Kom, Adam! Här osar det hett minnsann.
Vi få rädda oss undan, så fort vi kan.
(De sjunka ner genom jorden.)


VisszaKezdõlapElõre