TRETTONDE SCENEN

(I rymden. Ett segment av jorden syns i fjärran svagare och svagare, tills det blir som en stjärna bland stjärnor. Scenen börjar i skymning, som så småningom övergår i kolmörker. Adam som åldrande man flyger i sällskap med Lucifer.)

ADAM
Vart för oss denna galna flykt?

LUCIFER
Ofta nog har du känt dig betryckt
och längtat upp i den högre sfären
att möta vänner i stjärnehären,
att överge den låga dyn
för den klingande, lockande, höga skyn.

ADAM
Det är sant. Men att rymdernas vädjobana
var så öde och rå, kunde aldrig jag ana.
Rymden tycks mig främmande, tom,
en övergiven helgedom,
där allt för en tempelskändare flytt.
Inom mig två känslor kämpa och kivas:
I jordens låghet min själ ej kan trivas,
men så snart dess dy mot azurn jag bytt,
jag längtar dit hem tillbaka på nytt,
Se, Lucifer, se tillbaka dit ner!
Den blommande ängen först försvann,
sen såg man skogens jättar ej mer.
Min kära hemtrakt, där bäcken rann,
gröna dalar och snövita berg
ha slätats ut och mistat sin färg.
Klippan ett ringa sandkorn blev,
ljungeldsmolnet, där lantmannen undrar,
om ej Herrens väldiga stämma dundrar,
blev till ett fjun som för vinden drev.
Oceanens vida, glänsande skiva
har torkat ihop till en grå liten plätt,
och vårt klot bland tusen andra syns driva
som en punkt i alltet. Hittar den rätt?
Och det var vårt allt! Men hon - sist skymd -
försvinner även hon från vår nya rymd?

LUCIFER
Från vår höga ståndpunkt i höjdens riken
vad som först går sin kos, är skönhet och lust.
Sen försvinner storhet och kraft och must.
Kvar står blott rena matematiken.

ADAM
I skymning bleknar stjärnornas sken.
Jag ser intet mål, intet motstånd att bryta.
Vad är ett liv utan kärlek och strid?
Jag fryser, Lucifer.

LUCIFER
      Kylan känns ren.
Men räcker ditt mod ej högre i skyn,
få vi vända tillbaka och leka i dyn.

ADAM
Nej, framåt, framåt! Ingen ro, ingen rast.
När bandet slitits till sista tåga,
som vid moder jorden håller oss fast,
då slutar väl också varje plåga.
Men vad är det? Nu stockas min andedräkt.
Jag vet knappast till mig. Skulle det vara
mer än en saga, vad fordom jag hörde,
att Antaios miste kraft och liv,
så snart han ej längre jorden berörde?

JORDANDENS STÄMMA
Ja, mer än en saga. Vart jordeväsen
är en Antaios. Och jordens ande
är jag, som andas i dig, när du andas.
Här är gränsen. Här slutar min makt.
Vänd om, och du lever. Trotsar du gränsen,
förintas du, liksom de smådjur som leva
i vattendroppen men dö när de komma
utanför den. Din droppe är jorden.

ADAM
Jag trotsar dig. Du skrämmer mig inte.
Min kropp kan tillhöra dig, men min själ,
hon är min egen. Sanning och tanke
före din inskränkta värld voro till.

JORDANDENS STÄMMA
Förmätne! Du störtar i gränslös tomhet.
Tror du doften fanns före rosen?
Att före kroppen dess form funnits till?
Menar du strålen är äldre än solen?
O, såg du den hemlösa själen kretsa
i omätligt rum, där förgäves den söker
bland främmande världar begrepp och uttryck
och ingenting fattar - du skulle förfäras.
Ty all den känsla och all den kunskap,
som fyller dig, strålar äro de endast
från jordens stoft. Om hon vore en annan,
du vore ej till och hon inte heller.
Fult och fagert, helvete, himmel -
allt har du fått ur min ande, som sveper
genom den ringa värld, som är din.
Vad i den som en evig sanning gäller,
måhända är lögn i en annan värld.
Vad som här är omöjligt, kan framstå där,
som enklaste faktum. Där kan det finnas
kropp utan tyngd och liv utan rörelse.
Vad här är luft, är där kanske tanke.
Vad här är ljus, kan där vara ljud.
I varje värld söker livet de former,
som passa dess organiska normer.

ADAM
Du hejdar inte min själ. Den strävar
uppåt ännu.

STÄMMAN
      O, Adam, Adam!
Vänd om! Din sista sekund är nära.
På jorden kan ännu storhet du nå.
Men vågar du slita dig lös ur kretsen
av ditt väsendes värld, det skall Gud ej lida.
Du vill närma dig honom. Det tål han aldrig.
Han fördärvar dig som det uslaste kryp.

ADAM
Men döden når mig väl likafullt?

STÄMMAN
Den gamla lögnen, det tomma ordet,
tala ej ut det i andarnas värld!
Det skulle förfära hela skapelsen.
Det är det heliga tecken, som Herren
behållit för sig. Det kunde ej tydas
med hjälp ens av kunskapens frukt.

ADAM
      Nu tyds det.
(De sväva vidare. Adam uppger ett rop.)
Det är slut. Jag dör.

LUCIFER (hånskrattande)
      Den gamla lögnen
har dock segrat alltså! (stöter Adam ifrån sig)
      Du falska gudom,
kretsa nu här i världarnas rymd
som splitterny planet, där en gång
nytt liv kanske uppstår efter mitt sinne!

STÄMMAN
För tidigt, Lucifer, är det du jublar.
Han har än blott berört den främmande världen.
Så lätt man bryter sig ej ur mitt rike. -
Nu ropar dig stämman från hemmet: Min son!
Vakna! Vänd åter!

ADAM (kommer till medvetande)
      Jag lever, jag lider.
Och lidande tycks mig ljuvligt. Men hemskt
är att hän i förintelsen störta. -
O, Lucifer! För mig till jorden tillbaka!
Så mycket har där jag kämpat förgäves,
men ånyo vill jag strida trots allt
och känna mig lycklig tusendefallt.

LUCIFER
Och efter så många trista försök
håller än du fast vid ditt gamla hopp,
att den nya striden skall sluta väl
och att målet skall uppnås och segern vinnas?
Ja, en sådan barnslig, elastisk själ
kan förvisso blott hos en människa finnas.

ADAM
Nej, hoppet om segern är slut och förbi.
Ännu hundra gånger skall jag förgäves
försöka uppnå målet. Det vet jag.
Vad gör det? Vad är egentligen målet?
Målet är slutet på tapper strid,
dödens ro, men en kamp är livet,
endast kampen är livets mål.

LUCIFER
I sanning en tröst! Om åtminstone kampen
till sin andliga grund vore stor och skön!
Men det, varför ena dagen du strider,
dagen efter du själv förhånar
ty du hänfördes blott av enfaldig lek.
Har du ej fäktat för folkets frihet
vid Chaeronea och sedan slagits
vid Belisars sida att världsvälde grunda
åt Konstantin? Dog du ej även på korset
som martyr för din tro? Och stred du ej sedan
mot samma tro med de skarpa vapen
som satts i din hand av vetenskapen?

ADAM
Åjo. Men om också tanken var skev,
har den hänfört och höjt mig mången gång,
och däruti var den stor och helig.
Om den verkat som vetande eller som tro
eller frihetsdröm eller jäkt efter ära, -
den har dock fört mänskligheten framåt.
Och därför ditner - till nya strider!

LUCIFER
Har du glömt, att om fyratusen år,
som de lärde säga, din värld skall förfrysa?
Därmed förfryser också din strid.

ADAM
Jag känner, jag vet, att vetenskapen
skall finna, skall smida sig goda vapen
och trotsa det ödet.

LUCIFER
      Vad blir det för kraft
och storhet och strid i en värld som denna,
som fogats ihop av mänskligt förnuft?
Du har nyss sett prov på ett sådant lappverk.

ADAM
Den skall endast bestå för att rädda jorden
men sedan förgå, liksom allting förgås,
då det fyllt sitt värv. Sen skall nya tankar
bringa jorden läkedom. För mig nu dit!
För mig tillbaka! Jag brinner av lust
att se med vad nya livsidéer
vår gamla från undergång värjda planet
kan elda mitt hjärta.

LUCIFER
      Alltså tillbaka!


VisszaKezdõlapElõre