FJORTONDE SCENEN

(Ett med snö och is betäckt, trädlöst bergigt landskap. Solen syns som ett rött strålsvagt klot omgivet av sönderslitna töckenflikar. Skymning. I förgrunden en eskimåhydda omgiven av dvärgbjörk, ljung, alprosor och förkrympta buskar. Adam, som nedbruten gubbe kommer med stav i hand utanför berget, följd av Lucifer.)

ADAM
Säg, varför vi gå här bland snöbergen kring, -
i en värld av is, där den kyliga döden
med tomma ögon ser frostigt emot oss?
Ljudlös stillhet! Ibland blott vi skrämmer
med tunga steg en säl som flyr bort
och dyker i vattnet. Här till och med växten
har tröttnat att kämpa. Endast förkrympta
buskar vaja bland mossa och lav.
Och fram genom gråtöcken blickar månen
röd i synen som dödgrävarns lampa,
som sänder en stråle i gravens natt.
Nej, för mig dit, där det ljuvligt grönskar
i solskenets land av ranka palmer,
där människosjälen redan har svingat
mot höjderna upp i känsla av kraft!

LUCIFER
Där är vi just nu. Denna blodiga skiva,
den är din sol. Under is och driva
löper ekvatorn. För jordens räddning
har vetenskapen förgäves kämpat.

ADAM
En förfärande värld. Helt färdig att dö.
Den kan jag skiljas ifrån utan sorg.
Ack, Lucifer! Stod jag vid människans vagga,
såg jag stora förhoppningar slumra,
stred jag sedan så många strider
för att på denna jättegrav,
där naturen ett bårtäcke medlidsamt breder,
stå och grubbla som denna världens
första och sista levande själ?
Gärna ville jag ändå veta,
huru mitt släkte slutat sin strid:
Blev den väldig och stolt, eller gav sig kämpen
utan de ärorika sår,
som vore till avsked värda en tår?

LUCIFER
Om du håller än på den storhet i anden,
varmed du menar den kraft som jagar
människans blod och driver hjärtan
att slå inför allt vad ädelt är,
varför vill du då stå vid din egen dödsbädd?
Stunden är annars lämpligt vald
för att pröva den egendomliga räkning
som görs upp utan värden. Dödskampens fasa
stryker bort alla livslustens bilder,
och vem kan då veta om summan stämmer?
Dödskampens jämmer ljuder som hån
över mänsklig dårskap, som kämpat och stridit
och lidit - och fallit ifrån.

ADAM
Ack, hellre borde jag slutat min färd,
när jag stod på höjden av medveten själskraft
så jag sluppit höra mitt griftetal
från en likgiltig ande, som alltid stått fjärran
från strid, som jag stred, och sorg, som jag led,
och med mig ej deltar i dödens kval.

LUCIFER
Jag känner igen er människor bäst
på de tårar ni fäller i vaknandets stund
mellan svärmande dröm och klarhetens väkt.
Men lugna dig! Än lever din släkt.
Se där är en hydda. En man stiger ut.
(En eskimå stiger rustad till säljakt ut ur hyddan.)

ADAM
En man? Kanske det, men av jämmerlig sort.
Är det så mitt stolta arv fuskats bort?
Den synen går min ära för nära,
och tyngre än sorgen blir trösten att bära.

ESKIMÅN
Så finns det då gudar! Jag ser dem ju där.
Livslevande visa de sig för min blick.
Men äro de goda eller onda?
Det säkraste är, att jag springer min väg.
(Vill dra sig tillbaka.)

LUCIFER
Stanna, ett ord!

ESKIMÅN (faller på knä)
      O, herre var nådig!
Skona mig! Skona mitt arma liv!
Jag offrar dig därför min första säl.

LUCIFER
Vad rätt kan du ha till denna säl,
att du därmed kan lösa liv och själ?

ESKIMÅN
Den starkares rätt. Se fisken tar masken
och sälhunden fisken, och sälen tar jag.

LUCIFER
Och dig tar den stora anden.

ESKIMÅN
      Jag vet.
Men den korta tid han unnar mig leva
betalar jag gärna med blodigt offer.

ADAM
Så ynklig feghet!

LUCIFER
      Du själv har så gjort.
Skillnaden är mellan dig och honom,
att han offrar sälhundar, medan ju du
en gång har hemburit människooffer.
Ni offrar åt guden ni själva har skapat,
var och en efter egen avbild.

ESKIMÅN
Du ser bister ut. Det kanske är därför,
att jag bett i min nöd till solens gud,
som är god och ingenting tar, bara ger.
Det tros, att han fordom har härskat här.
O, herre förlåt! Då vill jag förbanna
den guden för alltid.

ADAM
      O, herre Gud!
Vilken skam för din värld, att ditt mästerverk,
din avbild, sjunkit i sådan förnedring!

ESKIMÅN (till Lucifer)
Så grym han ser ut. Han kanske är hungrig?

LUCIFER
Han är tvärtom ond, för han mist aptiten.

ADAM
Olämplig stund för en dålig kvickhet.

LUCIFER
Sanning är det och ingen vits.
Du bedömer tingen med mättad mage,
han med en mage, som är tom.
Ni kommer ej underfund med varandra
på förnuftiga grunder. Men blir du hungrig
och han blir mätt, då förstår ni varann.
Ja, ja, du må brösta dig aldrig så.
Djuret är kärnan i er båda två.
Först när det tämjes, blir människan mänsklig, -
så att hon själv i högmod föraktar,
det som egentligen är hennes väsen.

ADAM
Den satsen, Lucifer, är dig just värdig.
Du som med skadeglädje ser,
hur det heliga störtas och trampas i smutsen.
Skulle då upphöjda, härliga tankar
och ädla dåd vara dunster från köket
och framgå ur torftiga utvärtes ting?

LUCIFER
Ja, så är det. Tror du Leonidas
i bergspasset stupat, om Sparta han lämnat
med dess torftiga svartsoppsdiet
och hamnat på något lukulliskt lantgods
och dykt i de njutningars rusande virvel,
som var Orientens stolthet? Och Brutus?
Tror du han behövt falla för svärd, om han skyndat
hem till sin sköna Porcias hus
och efter en kärleksmåltid i natten
sovit över drabbningens friska revelj?
Var gror väl ondskan? I unken luft.
Där solen skiner, det goda spirar,
och frihetskänslan förärves och går
i blod och själar till nya släkten.
Hur mången har ej bestämt försäkrat,
att med livet han en gång för alla gjort opp
och även hängt sig i närmaste träd?
Men har han sen gott och väl skurits ner,
har det hänt att vid ny beröring med livet,
han glömt sin gamla räkning totalt. -
Om ej Hunyady fötts bland ett ädelt folk,
om hans vagga stått i ett moriskt tält,
vad hade då blivit av kristenhetens
största hjälte? Och tänk om slumpen
fört Luther upp på Sankt Petri stol,
och om Leo den tionde blivit professor
och akademisk tysk teolog?
Vem vet, om den senare ej reformerat
och störtat hävdvunnen lära och tro,
medan Luthers bannlysningsbulla
över Leos huvud fått åskan att rulla?
Vad hade Napoleon blivit för man,
om hans stolta väg ej med blod och järn
hade jämnats av folket? Han kanske förkommit
som subaltern i en dammig kasern.

ADAM (lägger handen på Lucifers mun)
Nej, sluta! Det där tycks nog enkelt och sant
men skadar därför så mycket mera.
Väl kan sådan klokskap endast snärja
den stackarn, som aldrig hört andens vingslag
susa fram genom världens vimmel;
men även de som höra och se
skulle lättare se i den anden en broder,
om inte din lära fördärvade allt,
och gjorde hjärtat hårt och kallt.

LUCIFER
Nå tala nu med din kloke vän!
Han ger dig nog en lektion igen
i självkännedom. Det kan aldrig skada.

ADAM (till eskimån)
Är ni många som bor här i trakten?

ESKIMÅN
      Ja, flera
än jag kan räkna på fingrarna ens.
Väl slog jag ihjäl mina förra grannar,
men vad hjälpte det? Det kom andra hit.
Och sälarna äro så få, så få.
Är du en gud, så ber jag, o herre,
gör sälarna fler och mänskorna färre!

ADAM
Lucifer kom! Det är nog.

LUCIFER
      Nej, vänta!
Vi skall se på hans hustru först.

ADAM
      Nej, nej!
Svårt är att se en man i elände,
men har kvinnan sjunkit i smuts och fördärv
från sin höga idé och sin heliga uppgift,
då blir hon en skråpuk, som väcker vår fasa.
Låt oss gå! Jag vill inte se hans kvinna.
(Emellertid har Lucifer dragit Adam fram till hyddan. Han stöter upp hyddan, och därinne ser man Eva som eskimåhustru. Adam stirrar på henne med häpnad och blir stående på tröskeln.)

LUCIFER
Du känner ju henne. Ta vännen i famn!
Den här hedersmannen kränker du svårt,
om du inte visar hans hustru den äran.

ADAM
I famn? Den där? Med dessa armar,
som slutits om Aspasias midja?
Den där? Ja, nog skymta de gamla dragen,
men ack, med ett uttryck som kunde den stackarn
vid en kyss förvandlas - till ett brunstigt djur.

ESKIMÅN (stiger in i hyddan)
Hör, kvinna! Värda gäster vi fått.
Ta mot dem hjärtligt!

EVA
      Var hälsad främling!
Kom vila hos mig!

ADAM (sliter sig lös)
      Hjälp, Lucifer. Hjälp!
Bort, bort härifrån! Och för mig tillbaka
från framtiden in i mitt eget nu!
Förskona mig från att längre se
min strid och mitt öde! Låt mig betänka,
om jag inte skall trotsa Herrens rådslut!

LUCIFER
Vakna, Adam! Din dröm är tillända.


VisszaKezdõlapElõre