FEMTONDE SCENEN

(Skådeplatsen förvandlad till fjärde scenens palmlund. Adam, ännu ung, träder sömndrucken ut ur hyddan och ser häpen omkring sig. Eva skymtas på en bädd därinne. Lucifer i medelpunkten. Starkt solsken.)

ADAM
Förfärliga bilder, vart tog ni vägen?
Hur allt omkring mig lever och ler
friskt och glatt, som det var en gång,
innan ännu mitt hjärta brustit.

LUCIFER
Fåfänga narr! Du vill väl till slut,
att världen skall i fogarna lossna,
en komet, som dödsbud lysa på himlen
över bävande jord, - när en mask förgås.

ADAM
Drömde jag förr eller drömmer jag nu?
Är egentligen tillvaron mer än en dröm,
som ett ögonblick livar det döda stoftet
för att därmed sedan förintas?
Vartill, vartill en medveten stund,
när intets fasa står bakom och stirrar?

LUCIFER
Du jämrar dig? Endast den fege bjuder
halsen åt repet, medan han än
har kraft att kämpa. Men den starke
läser utan fruktan och klagan
ödets eviga skrift och söker
stöd i de tecken han aldrig kan ändra.
Ödet styr världen i varje nu;
ett av de verktyg det brukar är du.

ADAM
Nej, du ljuger. Viljan är fri.
Den friheten har jag dyrt förvärvat.
För den har ett paradis jag betalt.
Mycket jag lärde av drömmens bilder,
ofta blev jag även bedragen;
nu har jag att välja, vad väg jag skall gå.

LUCIFER
Ja, vore inte glömskan och hoppet
som ödet lockar dig med, din narr!
Snart såren läkas. En blomsterslöja
lockande breds över varje avgrund.
Och rösten eggar: „Våga ditt språng!
De andra ha störtat; dig skall det lyckas.”
Du känner de sällsamma små parasiter,
som leva i tarmen hos katt och hök,
men vars första stadium och livsförsök
spelas ut i en råttas innanmäte.
Råttorna nummer ett och två
och många andra rädda sig slugt
undan katt och hök och gå hädan i frid.
Utvald är ingen för fiendens klor,
men en okränkbar lag ändå vakar däröver,
att så många råttor precis råka fast,
som masken i tillvarons vågspel behöver
för artens bestånd. Så människan även,
väl ej som person, men som släkte är bunden
av de dolda banden. Ja, svärmarens blod
och begreppet om gott och ont här i världen
sjunker och stiger som ebb och flod.
Där hör man på bålet martyren sjunga,
och här ser man hädarens åskviggar ljunga.
Den som räknar med siffror, häpnar omsider,
att den blinda slumpen så likformigt sprider
bröllop och död och laster och dygder
och vanvett och självmord i alla bygder.

ADAM
Håll! En tanke kom som en blixt:
Jag kan trotsa dig, Gud. Om ödet än bjuder
hundrafallt: „Lev så och så länge!”
Det hånler jag åt. När jag vill, är det slut.
Ty vem annars kan alstra liv här på jorden?
Där är en klippa. Hög är branten!
Ett språng i avgrunden. Lucifer, kom!
Komedin är slut och ges aldrig om.
(Adam springer mot klippan. Eva stiger ut genom dörren.)

LUCIFER
Slut? Vad är slut? Vilket meningslöst prat!
Vart ögonblick är slut och början.
Är det alltså förgäves du sett,
vad sekler och sekler igenom har skett?

EVA
Säg, Adam, varför du ej ville stanna
där vid min sida? Flyr du mig?
Din sista kyss var så kall, och nu
ser jag harm och sorg på din panna.
Jag är rädd för dig.

ADAM (går vidare)
      Varför smyger du efter
och lurar så där på vart steg jag tar?
Skapelsens herre, mannen, har annat
att tänka på än kärlekssmek.
Det förstår inte kvinnan. Hon vill bara lek. (veknar)
Du kunde ha sovit ännu en stund.
Då hade jag lättare gjort det offer,
som framtiden kräver.

EVA
      Kom, hör, vad jag viskar,
så står i ett nu den framtid klar,
som nyss tycktes mörk och svårfattbar.

ADAM
Vad menar du?

EVA
      O, jag vet, du skall le
och lysa av lycka, när nu jag viskar.
Kom närmare! Adam, hör, jag är moder.

ADAM (sjunker på knä)
O, herre, du segrat. Jag ligger i stoftet.
Mot dig, utan dig, jag kämpar förgäves.
Höj mig, trampa mig under din häl!
Mitt hjärta är öppet och öppen min själ.

LUCIFER
Arma mask, har du glömt den storhet
du har mig att tacka för?

ADAM
      Lämna dem!
Den var tom och svekfull. Här är det trygghet.

LUCIFER
Och du, dumma kvinna! Vad yvs du över?
Din son under syndens bann blev avlad.
Genom honom skall komma synd och sorg
över världen till tidernas ände.

EVA
Vill Gud, skall en annan med smärta födas
och synd och skuld i världen försona
och broderskärlek väcka till liv.

LUCIFER (till Adam - ännu på knä)
Vill du trotsa mig, slav, sen frihet du fick?
Upp, ditt djur, visa mänskligt skick!
(Han stöter efter Adam med foten. Himlen öppnar sig. Herren blir synlig, förklarad, omgiven av änglar.)

HERREN
Ande böj dig! Ner i stoftet!
Inför mig finns ingen storhet.

LUCIFER (krälande i stoftet)
Fördömt! Förbannelse!

HERREN
      Adam res dig!
Res dig ur stoftet! Var icke försagd!
Du har åter min nåd. I mitt hägn är du sluten.

LUCIFER (för sig)
Här tycks husliga scener förestå.
Det är något för känslan, men ändå,
det tråkar ut mitt kritiska förnuft.
Mig passar bättre en annan luft.
Jag drar mig tillbaka.

HERREN
      Lucifer håll!
Jag har också ett ord till dig. Du får stanna.
Och du, vi är du bedrövad, min son?

ADAM
O Herre, jag plågats av hemska bilder,
kan ej skilja på sanning och lögn i dem.
Säg! O, säg vilket öde väntar mig!
Har jag endast det korta jordelivet
att kämpa igenom och där söka klarhet?
Och är jag till slut vid dess gräns inte annat
än ett utjäst vin, som du tömmer på marken
att sugas upp av jordens mull?
Eller har du den ädla anden bestämt
till någonting bättre? Skall kanske mitt släkte
gå framåt, förädlas och småningom träda
allt närmre din tron? Eller skall din avbild
som ett starrblint djur gå runt i ringen
och vrida sitt kvarnhjul till dödens dag
utan frihetshopp? Skall den upphöjda själen,
som skymfas fräckt av den råa massan
men kämpar till blods, aldrig njuta en lön?
Giv mig klarhet och varje lott vill jag bära
och tacksamt möta skiftande öden.
Ovissheten är helvetets pina.

HERREN
Sök ej den hemlighet genomtränga,
som en allvis gud har med huldrik hand
beslöjat och dolt för ditt längtande öga!
Såge du klart, att endast för stunden
själen har att på jorden dväljas,
och ett liv i evighet väntar dig sedan,
vore ej lidandet längre en bragd.
Och såg du å andra sidan, att anden
skall varda till stoft, vad skulle då egga dig
att avstå ett ögonblicks krassa njutning
för ädlare verk och högre tankar?
Men nu, när din framtid skymtar i töcken
och du tryckes av tanken på tillvarons korthet,
lyftes du högt av oändlighetskänslan.
Och hänförs du därav till övermod,
ser du åter hur snävt din livsdag tillmätt, -
vad stort är och gott i din själ blir bevarat.

LUCIFER (hånskrattande)
Jo, ärorik är den väg du beträder.
Där skall du ledas av godhet och höghet.
Två ord, som få liv och växa till handling
blott i sällskap med fördom, vantro och enfald.
Varför sökte jag också till storvulen frihet
leda människan, denna blandning
av solsken och smuts? En dvärg i vetande,
endast i blindhet en väldig jätte.

ADAM
Håna ej, Lucifer! Håna ej allt!
Jag såg ditt vetandes klara vägar:
Där var det mitt hjärta allt för kallt.
O, Herre, vem skall nu stödja och leda
och föra mig in på den rätta vägen?
Du undandrog mig din ledande hand,
när ett fåfängligt vetandes frukt jag åt.

HERREN
Din arm är stark, och ditt hjärta är fullt.
För din skapargärning är fältet oändligt.
Om du lyssnar inom dig, hör du en stämma,
som stävjar, manar, eggar och varnar.
Följ den! Och tystnar dess himmelsljud
i det jäktande livets brus och larm,
denna ljuvliga kvinnas renare själ,
mindre bunden av självisk ävlan,
skall förvisso förnimma den. Där skall den klinga
i kvinnohjärtats lekande slag
och bli till diktning, till visor och sånger.
Och med dessa skatter av glädje och tröst
skall i lust och nöd hon stå vid din sida.
Och - Lucifer, du, även du en länk
i världsaltets kedja, fortfar att verka!
Din kyliga klokhet, ditt gäckande tvivel,
blive en surdeg med kraft att försätta
i jäsning andarna! Kommer så mänskan
från rätta vägen ibland, vad mer?
Det skadar icke. Hon snart vänder åter.
Men oändligt måste du sona din skuld,
då du städs måste se att den ogrässådd,
varmed du söker fördärva världen,
blir det godas levande nya brodd.

ÄNGLAKÖR
Stor är tanken att i frihet
välja mellan ont och gott
med Guds nåd som hägn från höjden
över oviss mänskolott.
Gör din gärning, fäll ej modet,
om en värld är otacksam!
När du når ditt mål, du glädes,
att du tappert har gått fram,
Handla stort med högre syfte
än att eget bästa nå!
Och ur verkets egen anda
skall en härlig lön du få.
Stora ting den ädle verkar,
blygs vad smått och lumpet är.
Blygseln trycker ned den svage,
men den starke högt den bär.
Ej på högsta stig förbländas
av att verket tycks dig stort,
fast det skett till Herrens ära,
vad du gott och ädelt gjort.
För sin ära Gud behöver
intet verk av mänskomakt.
Du har ära av att göra,
vad han har dig förelagt.

EVA
Jag fattar sången. Gud ske pris och ära!

ADAM
Jag hör dess genklang djupt i kuvat bröst.
Jag ser min väg, men farorna förfära.

HERREN
Så hör min maning: Kämpa och var tröst!


VisszaKezdõlap