ANDRA SCENEN

(I paradiset. I mitten kunskapens träd på gott och ont och livets träd. Adam och Eva komma omgivna av djur, som visa sig förtroendefulla och tillgivna. Ur den öppna himlaporten strålar en gloria, och änglakörernas ljuva harmoni klingar. Ljus solskensdag.)

EVA
Att leva! Vilken fröjd det är att leva!

ADAM
Och härska över varje liv och ting!

EVA
Och känna, hur man ljuvligt svävas kring
av skydd och omsorg, lyfta sina händer
i tack till den, som alla fröjder sänder.

ADAM
Åja, du är som rankan skapt för hägn och stöd.
Men se så vacker frukt! Den ler och lockar
och vinkar åt min törst.

EVA (går fram mot trädet)
Se, se, jag plockar.

SKAPARENS STÄMMA
Tillbaka, håll in!
Jorden är din.
Blott dessa frukter skall du ej smaka.
Tillbaka, tillbaka!
En främmande andemakt
om dessa träd har vakt.
Deras frukt ger döden, fördärv och död.
Gå till druvan gyllne och röd!
Eller fly till skuggan, som vilsamt svalkar
i solens middagsglöd!

ADAM
Ett underligt påbud men allvarsamt!

EVA
Att dessa träd är skönast av alla!
Och varför är deras frukt just förbjuden?

ADAM
Att ängen är grön och himlen blå?
Ja varför? Det är nu en gång så.
Eva, kom! Vi få lyda hans röst.
(De slå sig ner i en skuggig dunge.)

EVA
Jag fläktar dig. Lägg dig här vid mitt bröst!
(En häftig vindstöt. Lucifer skymtar genom lövverket.)

ADAM
Någon smyger. - Okända steg!
Finns här en fiendemakt, som vill strid?

EVA
Jag darrar, himmelsklangen har tystnat.

ADAM
Vid ditt hjärta jag hör den än.

EVA
Ack, den himmelska glorian har slocknat.
Men jag ser den än i ditt öga.
Endast hos dig kan jag ännu se den,
hos dig, vilkens längtan gav mig livet.
Så även solen, som furstligt strålar,
sin bild i det stilla vattnet målar
för att inte stå ensam i alltets vimmel.
Hon gläds och leker med den som en like
fast den blott är en avbild som solelden drömmer.
Och snart i sin lyckliga lek hon glömmer,
att när ögat sluts ingen bild mer finns kvar.

ADAM
Nej, inte så! Jag blygs vid de orden.
Vad vore väl tonen, av ingen hörd?
Och strålen, aldrig i färger bruten?
Vad vore jag utan återklang,
utan återglans i en blommas fägring?
I den - och denna blomma är du -
finns mitt skönare jag i vart blommande nu.

LUCIFER
Sånt sällhetskvalm! Det är gruvligt att höra.
Ska jag gå? Vad är det, som hindrar mig att störa?
Kan man då inte trots kallt förnuft
utan avund behandla deras oskuld som luft?
(En fågel börjar kvittra på en gren strax intill.)

EVA
O, hör, kära Adam, hör kärlekskvittret!
Förstår du den skalkens älskliga sång?

ADAM
Jag har hört en sorlande bäck här intill.
Där var samma klang som i fågelns drill.

EVA
O samklang! Underbara förening!
Så många toner och alltid en mening!

LUCIFER
Varför dröjer jag än? De måste förgöras.
Jag har svurit, och alltså - de måste förföras.
Men på nytt jag känner mig tveksam och brydd.
Ska jag verkligen lyckas besegra dem
med fåfängans bilder och vetandets lockelser?
Mellan dem och mig står ett heligt skydd,
med styrka för hjärtan som tröttna att strida
och en bot för slagna som sårade lida:
Det är kärlekens makt. Men nu vore det skam
att grubbla mer. Jag får pröva mig fram.
(Ny vindstöt. Lucifer visar sig. De stå skräckslagna. Glorian bleknar. Lucifer skrattar.)
Varför stirrar ni? (till Eva som vill fly)
      Spring inte bort, vackra vän!
Låt dig beundras! (Eva stannar och lugnar sig)
(Lucifer för sig) Den modellen
den skall miljonfalt komma igen. (högt till Adam)
Och du, är du rädd?

ADAM
      För dig, din skråpuk?

LUCIFER (för sig)
En värdig stamfar för högmod och trots! -
Andebroder var hälsad!

ADAM
      Vem är du?
Kommer du från ovan eller underifrån?

LUCIFER
Som du vill. Det beror på, hur saken ses.

ADAM
Finns det alltså andra mänskor än vi?
Det visste jag inte.

LUCIFER
      Ånej, det är mycket,
som du ännu inte vet något om
och aldrig nånsin kommer att veta.
Tror du den milda gamlen däroppe
har skapt dig av stoft för att du skulle dela
makten med honom i stoftets värld?
Han säger: Tag det, men låt detta vara!
Han beskyddar och leder dig jämt som ett lamm,
så du aldrig får tänka och pröva dig fram.

ADAM
Vad? Tänka och pröva? Tänker inte jag,
prövar tillvarons glädje och livets behag
under den sol som Gud har tänt?
Och har inte hans gränslösa godhet jag känt,
då han skapat och satt mig till jordens gud?

LUCIFER
Det tycker sig nog den mask också vara,
som tär på den frukt du menar är din.
Och den örn som slår ner på småfågelsvärmen.
Varför tror du, att du är dem överlägsen?
I er, i allt finns en tynande gnista,
ett ringa verk av en gränslös kraft,
lik bäckens bölja, som hastigt häver sig
skimrande upp och sen sjunker ner
i det gråa djupets gemensamhetsbädd.
Ja, visst finns i din slumrande själ
ett något, jag kallar det tankedriften,
som kunde göra dig myndig och ge dig
i handom att välja mellan gott och ont,
därhän, att själv du bestämde ditt öde,
och blev kvitt beroendet ovanifrån.
Men du har det nog bäst, om du gräver dig ner
som en mask i mullens fridsamma hålor
och gonar dig - ingenting vet - och dör.
Bekvämt är att tro och för makten böja sig;
hårt men stort är att självständigt höja sig.

ADAM
Det var väldiga ord. Jag är alldeles häpen.

EVA
Så förtjusande nytt är allt vad han sagt.

LUCIFER
Men där stora ting i sanning man vill,
räcker inte enbart vetande till.
Ty vad hinner man med från födseln till döden?
Nej, odödlighet är av nöden.
Och här, i de träden, flöda safter
med odödlighetens och vetandets krafter.
Det här, som skaparn förbjudit dig röra,
det ger dig gudavetandets klarhet.
Och det där, som du inte får smaka på,
det skänker skönheten evig blomning.

EVA
Att Gud är så grym och hård!

ADAM
      Men tänk,
Om du bedrar oss?
(Glorian börjar ljusna.)

HIMLAKÖR
      Ve dig, värld!
Lögnanden frestar och villar din färd.

HERRENS STÄMMA
Människa, betänk dig!

ADAM
      Vad hör jag för stämma?

LUCIFER
Det är vind, som i palmerna viner.
Element, hitåt!
Med våld och försåt!
Hjälp mig! I bytet ni får som er del
skapelsens skönsta juvel.
(Vindstöt. Glorian försvinner.)
De där träden är mina egna.

ADAM
      Och du?
Det ser ut som vore du en av oss.

LUCIFER
Se, örnen svävar bland molnen i skyn,
mullsorken gräver sig gångar i dyn.
Om dem och envar slår ett synfält sin rund,
och utanför ditt ligger andarnas rike.
För dig är människan högst. Men en hund
har hundideal. Det är mycket nog,
om han räknar dig som kamrat och like.
Nå, liksom du ser ner på honom
och fattar dig som hans gud och försyn,
så se vi på mänskan som kravlar i dyn,
vi stolta åbor i andens rike.

ADAM
Och du skulle vara en av dessa?

LUCIFER
Som den främsta av makterna fordom jag stod
för Guds anlet i himlens väldiga hus
och hade min del i hans klaraste ljus.

ADAM
Varför är du då inte i glansen förbliven?
Hur blev du hit ner i stoftet fördriven?

LUCIFER
Jag blev trött på min andrarangsställning vid tronen.
Tillvaron saknade växling och stämning.
Ängladiskanten ljöd barnslig i tonen
och prisade allt utan hejd och hämning.
Nej, kamp och disharmoni är mitt krav,
den enda värld jag vill veta av,
där anden till egen dådkraft sätter lit. -
Och den som har mod han följe mig dit.

ADAM
Nej, Gud skall straffa oss, om vi lämna
den väg han i godhet befallt oss att gå.

EVA
Varför straffa? Vår väg har han själv stakat ut.
Då borde han också ha danat oss så,
att syndig drift inte leder oss orätt.
Eller hur? Skulle Gud vid en avgrund ha ställt oss
till undergång vigda, gripna av svindel?
Men ligger nu synden i skaparens plan
liksom stormarnas brus mellan soliga dagar,
vem räknar stormen mer syndig än solen,
fast han är våldsam och hon är mild?

LUCIFER
Nej se! Se där, den första filosofen!
Du skall följas av tusen, mitt vackra barn.
Och tusenfalt skall de tvista om saken.
En del av dem skall nå hospitalet;
ingen skall nå den hamn han sökt.
Nej, slut med grubbla! Allting har ju
så många sidor, former och färger,
att den som vill granska varje detalj
städs mindre ser än vid första anblick
och står hjälplös, så snart beslut är av nöden.
Och så, - grubbleriet ger handlingen döden.

EVA
Så vill jag nu plocka en frukt av trädet.

ADAM
Gud har förbannat den!
(Lucifer hånskrattar.)
      Plocka ändå!
Över oss må sen komma, vad komma måste,
vetande vilja vi bli som Gud själv.
(Först Eva sedan Adam äta av frukten.)

EVA
Och evigt unga!

LUCIFER
      Fort! Vad ni dröjer!
Ät nu av odödlighetens träd!
(Han för dem till det andra trädet. En cherub med flammande svärd träder emot dem.)

CHERUBEN
Tillbaka I syndare!

HERRENS STÄMMA
Du övergav mig, Adam, Adam.
Även jag överger dig.
Du tog ditt öde i egna händer,
svaga, svaga händer.

EVA
Allt är förbi.

LUCIFER
      Är ni rädda?

ADAM
            Ånej.
Det är vaknandets rysning, ingenting annat.
Nu bort från allt som var kärt! Bort från allt!
Edens land blev nu kalt och kallt.

HIMLAKÖR
Lögnen segrar. Broderstårar
falla över fallna dårar.
Förlorad är jorden.


VisszaKezdõlapElõre