TREDJE SCENEN

(En härlig nejd utanför paradiset. Liten flätverkshydda. Adam slår ner pålar till ett stängsel. Eva planterar en lövsal. Lucifer.)

ADAM
Det här är mitt. I stället för en värld
denna fläck är mitt hem. Jag äger den.
Jag skyddar den mot vilddjur som ströva
och tvingar den att ge oss den frukt vi behöva.

EVA
Och jag gör en lövsal likadan
som den därborta och trollar tillbaka
in i vårt hem det Eden vi förlorat.

LUCIFER
Där var det väldiga ord, som sades.
Av hem och egendom skall eder värld
få mål och syfte, ge lust och kval.
När den dubbeltanken grott och växt upp
till ekonomi och fosterland,
skall den alstra allt som är ädelt och stort
och folken förtära till sist i sin brand.

ADAM
Du talar i gåtor men lovade kunskap.
För att kämpa mig fram till klarhetens välde
har jag instinkternas ljuvlighet offrat.
Men vad har jag nått?

LUCIFER
      Och du känner det inte?

ADAM
Jag känner: som Gud har mig övergivit,
och drivit mig tomhänt i öde land,
så övergav jag honom. Själv har jag blivit
min gud. Vad jag vinner nu, det är mitt.
Det känner jag. Det ger kraft och stolthet.

LUCIFER (för sig)
Den uppblåsta narren! När stormen rungar,
får du nog känna, hur pulsen gungar.

EVA
Och min uppgift finner jag stolt och stor:
åt alla mänskor blir jag ju mor.

LUCIFER (för sig)
Ja, det är kvinnans livsideal
att evigt pånyttföda skuld och kval.

ADAM
Vad har jag honom att tacka för?
Att jag är? Det måste jag dyrt betala,
och gälda med tillvarons egen möda.
Den fröjd, som den friska drycken skänker,
den måste förvärvas med törstens kval.
Och priset för kyssens honungssaft
är en ödslig känsla av bortslösad kraft.
Jag har alltså tacksamhetsbojorna brutit
och står fri, så jag själv kan bestämma mitt öde,
ja, förinta vad först jag tänkt bygga opp.
Den friheten kunde jag utan din hjälp
ha kämpat mig till. Vad av dig det krävdes -
fast där du svek - var att spränga den kedja
som hemligen binder min kropp vid jorden.
En hårfin länk? Det gör skammen blott större.
Det är den som fängslar min stolta själ.
Jag vill våga ett språng men stupar och faller.
Öga och öra vägrar mig tjänst,
när jag djärvt vill forska i fjärran gåtor.
Och lyfter mig tanken till högre sfärer,
knorrar hungern och drar mig ner,
tillbaka ner i det stoft jag trampat.

LUCIFER
Det är starkare, detta band, än jag själv.

ADAM
Då måste jag kalla dig svag och skröplig.
Skall detta intet, ett spindelnät,
som knappast märks av myriader väsen,
som tumla i dess maskor och mena sig fria -
skall detta trotsa din andemakt?

LUCIFER
Det ensamt kan trotsa mig, ty det är ande,
ande som jag. Du tar fel, om du tror,
att en kraft i det dolda, verksam i tysthet,
alltid är svag? Vad som världar skakar
och världar bygger dväljs ofta i dunklet.
Dess åsyn annars kom själen att svindla.
Vad som däremot gärna larmar och glänser,
är människoverk - inom tidens gränser.

ADAM
Jag har mod att se. Låt mig se en skymt
av de krafter som hemlighetsfullt kunna verka
på ett slutet helt som jag är!

LUCIFER
      Jag är!
Är? Så dumt! Du var och skall vara.
Allt „är” är evigt varda och förgå.
Men - se dig om nu med andeögon!

ADAM
(Vad han i det följande säger blir allt synligt.)
Där kväller en ström i sprudlande lopp.
Ändlöst i höjden stiger den opp.
Den delar sig snabbt som stormvinden går
åt skilda streck efter skilda spår.

LUCIFER
Det är värmen som stiger och sveper fram;
alstrar liv på själva snöfjällets kam.

ADAM
Den där dubbelströmmen, som flammar så klart
och vill riva mig med sig i svindlande fart,
och dövar men ändå livar min kropp,
vad är det för flod med tvådelat lopp?

LUCIFER
Det är den magnetiska kraften du ser.

ADAM
Alla jordiska skrankor
svikta som rankor.
Det klippfasta tumlar,
sjuder och mumlar,
brusar som storm,
kräver liv och form,
vill slå ut i kristall,
vill spira som lilja.
Du böljande svall
vad gör du av mig och min vilja?
Vad blir av mitt jag så helt och slutet,
så säreget gjutet?
Vad blir min person och den breda rygg
som jag dåraktigt trygg
vart begär, var plan förtrodde,
som inom mig grodde?
Du min kropp, mitt lidandes källa,
du min kropp, där fröjderna välla,
kanske driver du inom kort
som en handfull aska med vinden bort,
att förvittra i stoft, som yr
förglittra, i dunst, som flyr.
Vad som ännu värmer mitt blod som glöd,
kanske driver i skyn, när kvälln lyser röd.
Varje min tanke, vart ord som jag sagt
förbränner och tär mig.
En gåtfull ande står kanske och rör
och blåser i glöden, så elden inte dör.
När den tär mig, står han där dold och stum
för att värma sig, så länge min aska är ljum.
Bort, skräckbild, bort! Här förgås mitt förnuft,
skall jag kämpa ensam och övergiven
med eld och vatten och jord och luft.
Förfärligt! O, kunde jag kalla tillbaka
den försyn jag förkastat och måste försaka!
Men all min längtan är nu förgäves.

EVA
Jag känner det likadant som du,
när du med de grymma vilddjuren strider
och jag förtröttad, när dagen flyr,
tigger om kraft till nya bestyr.
Vart i världen jag ser med ögon i gråt,
finns ingen tröst i betryck och elände,
ingen hjälpande vän att förtro sig åt. -
Annat var det i Edens tider!

LUCIFER (hånfullt)
Nå, står det så till, att ni fryser och ryser,
så snart ni saknar handen, som värmde,
och är ni av omsorg och vård så beroende, -
då vill jag besvärja fram er en gud,
som aldrig skall forma så bistra bud,
som den gruvliga gamling ni hittills känt.
Han är mild och försynt. Jag minns gestalten
från änglarnas krets i mitt forna firmament.
Träd fram, träd fram,
du jordens ande!
Låt se dig! Träd fram!
Som evigt nej
kan jag jordens andar befalla.
Hör din mästare kalla!
(Flammor slå upp ur jorden. Under förskräckligt dån bildar sig ett tjockt mörkt moln med en regnbåge.)

LUCIFER (ryggar tillbaka)
Skräckfantom, vem är du, som står till reds,
när jag ropar en ande ur en annan krets?
Jordens ande är svag och blid.

JORDANDENS STÄMMA
Jag tycktes dig svag
i himlahären,
men är stark utan mått
i den egna sfären.
Som ande kan du kalla mig;
jag hör och ger akt.
Men du kan ej befalla mig;
där slutar din makt,
och trädde jag fram, du skulle förskräckas,
och dessa maskar skulle förgås.

LUCIFER
Om nu människan väljer dig till sin gudom,
hur når hon fram till din stolta närhet?

STÄMMAN
I wattnen som spegla
i molnen, som segla.
I viskande lund,
om i längtan och andakt
hon ser och söker.

EVA
O, se hans systrar, väna och blida.
Älskligt de hälsa oss. Öknen försvann.
De ge råd och tröst, när vi tvivla och lida.
De komma med lycka. Ja, lyckan är nära oss;
öknen och ensligheten försvann.

LUCIFER
Ja, där få ni lätta gåtor att tyda,
ty svaren lika med frågorna lyda.
De där älvornas råd leda hän till beslut,
som lösa var knut, - som var löst förut.
De le mot var blick som är troskyldigt blå
men de bli inför tvivlet som skrutt och skrå.
De följa er genom skiftande skiften
som svalkande skuggor hän till griften,
att forskarglädjen vidmakthålla
och unga hjärtan evigt förtrolla.

ADAM
Vad hjälper den leken? Ett lappri för stunden!
Syftet är dolt och likaså grunden.
Än en gåta blott skymmer det sannas gestalt.
Du tog mig ur drömmen, som höll mig bunden,
så gyckla inte mer! Låt mig veta allt!

LUCIFER (för sig)
Så bittert det vetandet blir dig, min vän,
att du längtar till ovetenheten igen.
(Högt.)
Tålamod! Var liten hemlighet
får du kämpa dig till och sen tappert bära!
Du har ännu många läxor att lära
och fel att begå, innan allt du vet.

ADAM
Tålamod? Nej, ett dåligt skämt!
Du har evigheten för dig alltjämt.
Men jag? Av livsträdet aldrig jag åt;
jag har bråttom på tillvarons prövande stråt.

LUCIFER
Allt liv har för tillvaron samma mått;
samma frist som eken har dagsländan fått.
Det gläds och älskar och slocknar ut,
när dess drifter fått utlopp, är dagsverket slut.
Det är vi som förändras, tiderna aldrig,
en dag är lika lång som ett sekel.
Ja ja, även du skall nå ditt mål.
Men hur armt, om du såge ditt levnadslopp
och ditt väsen uttryckt i denna kropp,
av stoftet byggd. Se där en myra,
se bin, som svärma i våldsam yra.
De surra och vimla bland blommor och strån,
och blint de tumla till och från.
Men det hela står bergfast gjutet
som verkande väsen helt och slutet
utan att mål och plan förfela.
Först när planen är slutförd, förintas det hela.
Så sönderfaller också ditt stoft
men uppstår i nya former förbytt,
där den gamla leken börjar på nytt.
Dina fel gå kretslopp varv efter varv:
din sonsons son får din gikt i arv.
Och allt vad du känner och lärt och förstår,
blir ditt för ett tjog miljoner år.

ADAM
Så ser gubben tillbaka på mödans kust.
Mitt unga bröst hyser hetare lust.
Nej, visa mig framtiden fullt och klart,
kampens och lidandets mål och art!

EVA
Och visa mig, om min fägring skall ödas
vid förnyelsens vaggor, där släkten födas.

LUCIFER
      Varde så, varde så!
      Trollkraft, fatta dessa två!
      Lys upp i dröm
      var våg i framtidsfjärran ström!
Må ni skönja ert mål, som det formas av tiden,
det falska spelet, den hårda striden!
Men så att ert mod inte helt förgår,
och ni flyr, förrn det verkliga slaget står,
ska jag lämna i molnet en glänta fri:
Ja, ett skimmer ska leka från höjdens hamn
och bestråla de drömmar som jaga förbi,
så det hela kan ses som tomt gyckleri, -
och hoppet: så är det skimrets namn.
(För under tiden Adam och Eva in i hyddan, där de insomna.)


VisszaKezdõlapElõre