FJÄRDE SCENEN

(I Egypten. I förgrunden en öppen hall. Den ännu unge Adam som Farao på tronen. Lucifer som hans minister. På vördnadsfullt avstånd ett glänsande följe. I bakgrunden arbeta slavar på ett pyramidbygge under uppsyningsmän, som pådriva dem med gissel. Ljus dag.)

LUCIFER
Farao, herre, ditt folk, som gåve med glädje
liv och blod för din välfärd, frågar bekymrat:
Varför försmår ditt hjärta dagarnas fröjder?
Väldige Farao, vad kan väl störa din ro
här på din tron eller där i den mjuka bädden?
Allt som i dagens planer och nätternas drömmar
ruvar i sinne och själ må du överlämna,
lämna åt trogna slavar, som andas och leva
blott för att tillfredsställa varje din önskan.
Fattas dig något? Allt vad av ära och makt
världen kan bjuda har du i arv och ägo,
allt vad av njutning och lust en mänska kan drömma.
Hundra provinser bjuda dig sina skatter,
endast för dig alla blommor lysa och dofta,
endast för dig alla frukter mogna i sötma.
Tusen kvinnor suckande söka din smekning,
blonda flickor med blåa, svärmande ögon,
bruna tärnor med brännande heta läppar
längta efter sin herre med lidelsens vanvett.
Alla äro de dina. Din flyktiga nyck
är deras öde, och livets uppgift de fyllt,
ha de blott kryddat några av dina sekunder.

ADAM
Allt sådant lämnar hjärtat oberört.
Det är som skatt och tull, som tvunget ges
förutan strid och utan min förtjänst.
Men byggnadsverket, som jag drivit fram,
förvisso visar väg och blir ett medel
till verklig storhet. Ja, naturen själv
förundrad blickar upp till denna konst,
som skall förkunna högt mitt namn för sekler,
och som ej jordskalv eller storm skall störta.
Där vinner mänskan seger över guden.

LUCIFER
Farao, säg, är du också verkligen lycklig
i denna din dårskap? Lägg nu handen på hjärtat!

ADAM
Lycklig? Nej, mitt hjärta är tomt,
outsägligt tomt. Men aldrig jag sökte
lyckan. Min åtrå endast är äran;
och äran redan bestrålar mitt verk.
Må mitt folk blott ej märka, att Farao lider.
Beklagar man mig, man ej dyrkar mig längre:
I medkänsla tillber ingen sin gud.

LUCIFER
Men tänk, om du en gång får insikt om,
att rykte och ära bara är bländverk?

ADAM
Omöjligt.

LUCIFER
      Om det ändå så vore?

ADAM
Då skulle jag hela världen förbanna
och dö från den.

LUCIFER
      Att man inser ett misstag,
hur klart man än ser, det dödar inte.
Du börjar om, går mot samma slut.
(Uppsyningsmännen prygla en av slavarna, så att han förföljd under veklagan flyr in i hallen och faller samman framför tronen.)

SLAVEN
O herre, hjälp!
(Eva som slavens hustru tränger sig genom slavhopen och störtar sig med ett jämmerrop till sin make.)

EVA
      Honom ber du förgäves.
I våra kval han aldrig tar del.
Han hör inte. - Ångestrop är svaga
och tronen hög! Nej ropa på mig!
Jag skyddar dig ju med min egen kropp.
Se här, slå här!

ADAM
(till de framstörtande uppsyningsmännen, som vilja släpa ut slaven och hans hustru)
      Håll! Ge er i väg!
(Uppsyningsmännen gå.)
En obekant känsla griper mitt hjärta.
Vem är kvinnan, och vad är den trollkraft,
varmed hon den store Farao fängslar
och drar honom till sig ner i stoftet?
(Adam reser sig.)

LUCIFER
Det är åter en tråd, som din Gud har spunnit,
att du, stolts fjäril, som fladdrar i solen,
skall minnas: du är dock i grunden en larv.
Hur stark den där fina tråden är,
har du redan märkt. Och undan den glider,
när fingret vill fatta den. Därför jag aldrig
kan slita den av.

ADAM (stiger utför tronens trappsteg)
      Det får du ej heller.
Den plågar, men plågan är ljuvaste lust.

LUCIFER
Ej hövs det härskarn eller den vise
att våndas i snaran.

ADAM
      Hur blir man fri?

LUCIFER
Det finns intet annat sätt än att neka
att det finns någon hemlig tråd, som binder,
och skratta överlägset åt saken.

ADAM
Jag kan ej förhåna eller förneka den.

EVA
Ditt blod, min käraste, rinner i strömmar.
Jag skall stilla det. Pinar dig svårt dina sår?

SLAVEN
Livet pinar mig, snart är det över.

EVA
Inte så! Du levt för att vinna mitt hjärta.
Om du nu gick ifrån mig, vad var då ditt liv?

SLAVEN
En mening med livet är det för slaven:
att bära sten, där de mäktiga bygga,
och att dö, när de fått hans son under oket.
Millioner få dö för en.

ADAM
      Förfärligt.
Dö millioner för en?

LUCIFER
I dödens feberyrsel han rasar.

[ADAM]
Vad angå hans ord en så väldig herre?

[LUCIFER]
Hela frågan, sådan den föreligger,
är kort och gott - en slav mindre på jorden.

EVA
En siffra för dig, för mig en värld.
O ve, vem ska härefter hålla mig kär?

SLAVEN
Inte jag. - Du kära, glöm mig för alltid.

ADAM
Jag skall hålla dig kär. Den döde - bort!
(Den döde lyftes upp.)
Och du, sköna kvinna, din plats är tronen.
Där skall du härska på grund av skönhet,
som jag härskar på grund av min kraft.
Så skedde: Vi möttes, vi funno varandra.

EVA
Farao, konung! Din vilja - mitt öde.
Vem står dig emot? Men förunna mig först
en stund för min sorg! Och sedan befall!

ADAM
Bort med det ordet! Mitt hjärtas röst
ropar - men aldrig på lydnad och tvång.

EVA
Var nöjd, om den rösten inte för stunden
smärtar mig! Avundas ej den döde
de tårar jag fäller här på hans kind!
Se, se, hur skön är inte hans kropp!
O gud, så skön!
(Kastar sig ner över honom.)

ADAM
      Ack, död och skön.
Det svär mot vartannat. Den djupa vilan
hånar vår vilja och medlidsamt ler
åt allt vad fåfängt vi kämpa för.

LUCIFER
Så är det också en slav, som trotsar,
fri från din kedja, förrymd från din tjänst.

ADAM
Frid över döden! Lycka åt livet!
Den döde saknar inte din gråt,
jag saknar ditt leende.
(Den döde bäres ut. Adam för Eva upp på tronen.)
      Kom till min sida!
(Jämmerrop bland slavarna. Eva rycker till med en rysning.)
Min kära, vad är det?

EVA
      Hör, hör du folket?
Det klagar!

ADAM
      Jag hör det för första gången.
Oskön är låten. Slut dina öron!
Ge mig en kyss och glöm hela världen!
(Till Lucifer.)
Och du kommer klagoropen att tystna!

LUCIFER
Jag kan inte. Jämmern är folkets rätt,
nedärvd jämte kedja och ok.
(Återigen jämmerrop. Eva stiger upp. Adam reser sig.)

ADAM
Du lider, du kära. Men hur skall jag hjälpa?
Jämmern går som en ångestblixt
genom ditt hjärta in i mitt bröst
som ett rop om hjälp från en värld i nöd.

EVA
O herre, döda mig, men förlåt mig,
folkets jämmer ej lämnar mig ro!
Jag är din, det vet jag, din slavinna,
skapt som verktyg blott för din lust.
Glömma vill jag allt omkring mig,
elände, ungdomsdrömmar och hopp,
även den döde, le och smeka,
kyssa och tända och helt vara din.
Men, när det tusenhövdade folket
ropar och jämrar sig under piskan,
då känner jag som ett folkets barn,
som en fiber i folkets plågade kropp,
allt dess kval i mitt arma hjärta.

ADAM
Och jag med dig. Ack, tänk millioner
dö för en. Så sade den döde.

EVA
Store Farao! Jag är nu skuld
till din dysterhet. Jaga mig bort ur din närhet!
Eller också lär mig bli döv.

ADAM
Bättre, bättre lärde mig du.
Du lärde mig höra jämmerropen.
Nu måste de tystna. Folket blir fritt.
Slaveriet skall hävas. Vad är mig ett rykte
byggt på fördärv och jämmer och sorg
från miljoner, som också är mänskor?
Deras lidande känner jag nu millionfalt,
bara en gång min lust.

LUCIFER
      Du svärmar, Farao.
Massan är ju av ödets makter
ämnad att trampa det tunga hjulet
i varje kvarn. Det är därför den finns.
Gör idag den fri: Vad du så kastar bort
blir mängden till ingen nytta. I morgon
söker den säkert en ny tyrann.
Du tror väl inte den bar dina bojor,
om inte den kände ett djupt behov
att över sig ständigt ha en herre.
Frihetens ande finns ej hos massan.

ADAM
Varför klagar den då, som om slavtjänsten vore
en pina?

LUCIFER
      Ja, folket känner nog pina,
men vad som pinar, känner det ej.
En var går och bär på en lystnad att härska;
det är denna och ingen broderskärlek
som ropar på frihet och fylkar massan
kring fanorna. Dunkel är driften och jäser
i sinnet. Den sporrar endast som aning
om någonting nytt. Vad som är, måste bort
och nuet förnyas. I detta ser hopen
sin framtidsdröm om oändlig lycka.
Som havet är hopen. På ytan stannar
allt solsken. I djupet är idel mörker.
Där höjer sig endast en bölja och glänser
och denna våg av en slump är du.

ADAM
Och varför just jag?

LUCIFER
      Du eller en annan
av samma art går medveten fram
ur folkets instinkt och ställer sig i spetsen
som frihetshjälte. Och vågar han djärvt,
så vinner han tronen. Vad folket vinner,
är det nya namnet på gammal träldom.

ADAM
Din statsmannavishet rör sig i cirkel,
och från den är ingen utväg att se. -

LUCIFER
Kanske ändå. Tag ett utvalt fåtal
och smycka några med ring och kedja!
Ge dem makt över massan! Låt dem se sig
som ädlare kast och förakta folket
till tröst, att du Farao dem föraktar.

ADAM
Fresta mig aldrig med slikt gyckleri!
Inga trälar mer! Varje slav skall bli fri.
Förkunna det! Men på ögonblicket,
innan ångern kommer och allt är försent.

LUCIFER (för sig)
Ja, blindvis framåt efter ödets behag,
fast du tror, du följer din egen lag!
(Går ut.)

ADAM
Och detta verk skall stå ofulländat,
en skyhög stenhop med jätteskrift,
som varning till den, som siktar mot höjden,
kraftens och svaghetens frågetecken.
(Utanför starkt jubel, slavarna skingras. Lucifer kommer tillbaka.)
Så jubla, slav, att makten böjt sig,
men tro ej din frihet givits av tvång!

EVA
Var tröst, du käraste, ära och rykte
är idel tomhet, den kalla ormen,
som lägger sig mellan ditt hjärta och mitt.

ADAM
Där ligger dock storhet.

EVA
      Bort med den tanken!
Nu stör ingen jämmer vår sällhet mer.
Vad kan ditt hjärta nu åtrå mer,
när här mot mitt hjärta ljuvligt det vilar?

ADAM
O kvinna, så trång din synkrets är!
Och därmed du fängslar den stolta mannen.
Kraften kan älska endast det svaga,
liksom varmast det hjälplösa barnet
hägnas av ömma modersarmar.

EVA
O Farao, kanske redan du ledsnat
vid mitt oförstånd och allt oklokt jag sagt?
O, kunde jag tala vishet en gång!

ADAM
Min käraste, önska dig inte den gåvan!
Den har jag inom mig. Varken för kraft
eller storhet och vishet är det jag böjt mig
tätt mot din barm. Allt sådant jag finner
i papyrusrullar bättre - och nog.
Tala du blott! Låt din stämma klinga!
Vad du säger betyder egentligen ringa;
det kommer mitt hjärta att dallra. Vem frågar,
vad fåglarna säga med lekande kvitter?
Och ändå vi lyssna med ljuvlig aning
till sången. Du blir mig bara ett smycke,
en sällsynt blomma, ett onyttigt glitter
med ett värv i livet - skönhet och tjusning.
(Till Lucifer.)
Men i fröjderuset vaknar en önskan,
dåraktig kanske. Uppfyll den dock!
Låt mig kasta en dristig blick
några årtusenden framåt och se,
vad det blir av min ära!

LUCIFER
      Du känner nog
mellan kyssarna fläkten, som smeker din kind
och försvinner. Men där den stryker fram,
lämnar den kvar ett skikt av damm.
Om ett år är det tumstjockt och sen om ett sekel
det når till knät. Om tre eller fyra
tusen år har det alldeles omvärvt
och överhöljt dina stolta pyramider.
I en grav av ökensand döljes ditt namn.
Dina blomstergårdar? Där tjuter schakalen,
och där vimla tiggande, smutsiga trälar.
(Vad Lucifer säger blir synligt.)
Och det vållas ej av vilda orkaner,
eller våldsamma utbrott i jordedjupen.
Nej, den vindfläkt, som smeker dig, bäddar graven.

ADAM
Förfärligt att se!

LUCIFER
      Men var själv utan fruktan.
Det är bara din ande, som så går under.
Din kropp skall bestå och som mumie begapas
av nyfikna skolpiltar. Faraos drag,
nu så stolta, då te sig skrumpet förvridna,
så att ingen kan läsa i anletets skrift,
om du en gång var slav eller härskare. -
(Stöter med foten till en mumie, som samtidigt blivit synlig för tronen, så att den långsamt rullar nerför trappan.)

ADAM (rusar upp)
      Bort!
Fördömda helvetes narrspel, bort!
Vanvett min strävan och törst efter ära.
I mitt öra ljuder det än. Millioner
få dö för en. Men dessa millioner
ger jag nu livsluft i frihetens rike.
En må dö, bara samhället lever,
som bygger sig upp till ett stort och helt
till varje sin enskilda medlems fromma.

EVA
Vill du lämna mig alltså, din älskade trogna?

ADAM
Dig och tronen och allt vill jag lämna.
Lucifer, led mig till nya mål!
På denna irrväg jag redan förlorat
för mycken tid.
(Han drar sitt svärd och vill gå.)

EVA
      Men Farao, min konung.
Om med sviket hopp du en gång vänder åter,
bjuder dig detta hjärta en hamn.

ADAM
Farväl! Jag anar, jag återser dig
i förklarad gestalt, du min kära, en gång.
Då skall du älska mig utan befallning
och utan tvång som din like - i sällhet.
(Går.)

LUCIFER
Var lugn! Ditt mål ligger nära intill;
du når det kanske, förrän du vill.
Vad du därmed vinner är sorg och gråt.
Men jag ler i mjugg. Och nu framåt!


VisszaKezdõlapElõre