FEMTE SCENEN

(I Athen. Stort torg med en talarstol i mitten. Åt sidan i förgrunden en öppen tempelhall med gudastoder, blomstergirlander och altare. Eva som Lucia, härföraren Miltiades gemål, med sin son Kimon, följda av flera tjänare med offerföremål, komma fram till tempelhallen. På torget driver en trasklädd folkhop omkring. Strålande morgon.)

EVA
Så kom, kom hit kära barn, och se:
Där seglar din far på det snabba skeppet
för att slåss med vår ovän på fjärran kuster.
Där lever det råa folk som vågar
hota vårt fosterlands gyllene frihet.
Kom nu, barn, låt oss innerligt be,
att himlen skyddar vår goda rätt
och ger oss din far välbehållen tillbaka.

KIMON
Och varför går far ifrån oss så långt
för att skydda det fega eländiga folket
och lämnar dig, mor, i sorg och bekymmer?

EVA
Hur kan du klandra så oförsynt
din gode fader? Ack, min son,
gudarna straffa de barn som så göra.
Bara en kvinna, som älskar, har rätt
att klaga, när mannen dristigt drar ut.
Om han stannade hemma, hon skulle dock blygas.
Din fader gör, vad som anstår en man.

KIMON
Är du rädd, att han inte är tillräckligt stark
och kanske blir slagen?

EVA
      Nej, nej, min son.
Din far är en hjälte. Han säkert ska segra.
Bara ett är jag rädd för: att inte han kan
besegra sig själv.

KIMON
      Besegra sig själv?

EVA
Ja, ärelystnaden mäktigt regerar
i människans själ. I slaven den sover,
eller driver till brott. Om den ammas av frihetens
eget blod, blir den medborgardygd,
som verkar vad stort och ädelt är.
Men den kan i förhävelse vända udden
mot sin egen moder. Och då blir det strid,
tills en av dem faller. Finge den driften,
härskardriften, makt med din fader,
så han sveke vårt fädernesland och dess frihet,
då, ack då, - jag förbannade honom.
Kom barn, låt oss be!
(De gå in i tempelhallen. Allt mer och mer folk samlas på den öppna platsen.)

DEN FÖRSTE I MASSAN
      Man hör ju idag
inga nyheter, inga stora ting.
Vår fältherre tycks ingen fiende träffat.

DEN ANDRE I MASSAN
Också här, här i stan är det sömnigt och lugnt.
Vill då ingen smida mer några planer,
som tarva idag för att sättas i verket
bistånd av folkets mäktiga lungor?
Hela morgon har jag strövat omkring.
och ingen köper min röst och stämma.

DEN FÖRSTE I MASSAN
Ja, livet är ledsamt - inget att göra.

EN TREDJE I MASSAN
Ett hyggligt uppror kunde gå an.
(Eva har under tiden upptänt offerelden och tvått sina händer för att göra sig redo till offret. Hennes tjänare börja en hymn, som strofvis ingriper i följande scen. På torget har en mängd borgare och annat folk samlat sig. Två demagoger kämpa om talarstolen.)

FÖRSTE DEMAGOGEN
Bort! Plats för mig! Vårt fosterland hotas
av fara, därest jag inte får ordet.
(Folket skränar instämmande.)

ANDRE DEMAGOGEN
Din sålda tunga fördärvar landet.
(Folket skrattar och klappar händerna.)

FÖRSTE DEMAGOGEN
Tig, dina ord vill ingen köpa. -
Borgare, sorgefylld tar jag till orda.
Det smärtar ju alltid en ädel själ
att dra en storman i stoftet ner.
Och en sådan är det jag nu måste riva
från triumfvagnen ner och ställa fram
inför er stränga domstol.

ANDRE DEMAGOGEN
      Din skurk!
Du börjar bra. Bekransa nu först
det arma slaktdjur du valt som offer!

FÖRSTE DEMAGOGEN
Ge dig av!

RÖSTER
      Den göken ska få så han tiger!
(Man pryglar upp den andre demagogen.)

FÖRSTE DEMAGOGEN
Det faller sig tungt men måste dock sägas,
då du, allsmäktiga, härliga folk,
gäller mer för mig än din fältherre gäller.

ANDRE DEMAGOGEN
Inför packet av hungriga krämarsjälar,
som lura på smulor från sin herres bord. -
Din ynkrygg! Du väljer med smak din publik.

RÖSTER
Också han är förrädare. Ge honom munlås!
(De misshandla honom ännu värre. Eva offrar två duvor och rökelse på altaret.)

EVA
Tag, Afrodite, nådigt mitt offer!
Hör min bön: Inga lagerkransar
ber jag om för min kämpande man,
endast för frid i hans hjältebröst.
(Eros visar sig leende i offerröken. Kariterna omgiva honom och strö rosor över honom. I andakt försjunken grupp.)

TEMPELTJÄNARINNAN
Hör henne!

EROS
      Hjärtats renhet signar dig.

KARITERNA
Och kariternas hägn.

TEMPELTJÄNARINNAN
      Hav tack Afrodite!

FÖRSTE DEMAGOGEN
Miltiades, hör, han förrått sitt land.
Jag anklagar honom.

ANDRE DEMAGOGEN
      Du ljuger, du ljuger.
Hör, eller måste ni ångra er djupt.

DEN FÖRSTE I MASSAN
Ner med kanaljen!
(De rycka bort honom i virveln.)

FÖRSTE DEMAGOGEN
      Saken är klar.
Blomman av er ungdom står vid hans sida.
I ett slag tog han Lemnos. Och nu ligger flottan
stilla vid Paros. Han är köpt.

DEN TREDJE I MASSAN
Död åt förrädarn!

FÖRSTE BORGAREN
      Skrik högre, skrik högre!
Annars säger jag opp vårt kontrakt.
(Offret är tillända. Gudarna ha försvunnit.)

EVA (reser sig)
Varför väsnas folket? Barn, vi ska se.

KIMON
De ropa död och död åt förrädarn.

EVA (i det hon stiger ut på hallens trappa)
Mitt hjärta blir alltid beklämt, när jag hör
det hungriga folket döma stormän.
Pöbeln drar gärna ner i smutsen
det, som glänser. Den fröjdas, som därmed finge
dess egen smuts en förnämare prägel.

DEN ANDRE I MASSAN
Herrn, jag är hes. Annars skrek jag så gärna.

ANDRE BORGAREN
Där har du. Smörj strupen!

DEN ANDRE I MASSAN
      Vad ska jag skrika?

ANDRE BORGAREN
Död åt förrädaren!

RÖSTER
      Död åt förrädarn!

EVA
Vem är det tal om? Säg, vem ni menar!

ANDRE DEMAGOGEN
(stiger fram till henne)
Ja, vem är den man, som är huvudet högre
än massan och därför aldrig kan tålas?

EVA
Miltiades? Store gudar, vad hör jag?
Du också, Krispos, du ropar död
åt honom, som tog dig ur svårt slaveri?

KRISPOS
En av oss måste dö. Förlåt kära fru!
Men han som ger bröd åt mig och mina barn
har befallt mig ropa.

EVA
      Ack, att ditt öde
har förnedrat dig så! Jag förlåter dig ändå.
Du är hungrig. Men du, Tersites, även?
Och ni, ni andra, som lugnt i ert välstånd
fått slumra, medan min man förjagat
från portarna fienden? Otacksamma!

TERSITES
Kära fru, det gör oss så innerligt ont.
Men vad hjälper det? Så är folkets stämning.
Vem sätter väl liv och gods på spel
och trotsar havet, när stormen viner?

FÖRSTE DEMAGOGEN
Förkunna alltså, hur folket dömt!

LUCIFER
(Lucifer som krigare kommer framstörtande med förfärad uppsyn.)
Fara å färde! För porten står fienden.

FÖRSTE DEMAGOGEN
Omöjligt. Står inte vår segervane
fältherre där?

LUCIFER
      Han är fienden nu.
Han vet edra planer och högst förtörnad
han närmar sig hit med svärd och brand.

ANDRE BORGAREN
Där ser ni förrädare! Se, hur ni dragit
den största olycka över vår stad.

RÖST UR MASSAN
Hugg ner dem! Leve Miltiades, leve!
Ve oss! Spring nu vad springas kan!
Allt är förlorat.

FÖRSTE DEMAGOGEN
      Inte ännu.
Låt oss löpa honom till mötes i porten
och hylla honom!

EVA
      O, gudar! Förfärlig
var den dom, som så när tog min man ifrån mig.
Men bittrare är, att han givit den fog,
fast jag därigenom får honom åter.

DEN FÖRSTE I MASSAN
      Grip hans maka!
Hon och barnet må genast dö,
om han vänder sitt svärd mot staden och oss.

EVA
Ack, gärna för dig, käre make, jag dog,
blott mitt barn gick fritt från folkets förbannelse.

KIMON
Ingen oro, mor, för min skull.
Kom! Templet ger skydd mot varje fara.
(De fly in i hallen undan förföljarna. Bakom dem spänna nymferna en rosenkedja framför folket, som genast viker tillbaka. Utanför ljuda basuner. Folket skingras under klagolåt. Nymferna försvinna.)

LUCIFER (gnuggar skrattande händerna)
Lustigt upptåg! Ett kallt förstånd
kan le, där andras hjärtan vill brista.
(I det han vänder sig mot templet.)
Men detta evinnerligt sköna, som alltid
föryngrar sig, stör mig beständigt och kyler
med sitt hemlighetsfulla, främmande bann,
gör det nakna kyskt och adlar synden,
och smyckar med rosor och viger med oskuld
en snöplig motgång till upphöjt öde.
Vad du dröjer, min värld! Du helvetets hägring,
du olycksaliga skräckfyllda rike.
Vad du dröjer att krossa dessa bländverk,
som hjälpa människan, hart när besegrad,
att resa sig upp och kämpa på nytt!
Men nu ska vi se om inte gränsen
för det ledsamma skuggspelet äntligt är nådd,
när döden kommer med all sin fasa.
(Adam som Miltiades i spetsen för en beväpnad skara kommer sårad stödd av krigare. Folket och demagogerna stå bönfallande inför honom.)

RÖSTER
Vår fältherre leve! Du hjälte, förlåt oss!

ADAM
Vad ha ni då gjort, som jag skulle förlåta?
Vad har styrkan att be om inför den svage?
Men - maka och barn komma ej mig till möte?
Ingen har väl gjort dem något ont?

EVA
Varför kom du med sådant sinne hem,
att din maka inte kan glädjas däröver?
Min son! Jag sjunker ihop. Ge mig stöd!
Din fader lämnar dig inte i arv
ett namn utan fläck.

ADAM
      Jag förstår ingenting.
Mängden på knä - min maka bannar, -
och jag, jag blöder för dig, mitt land.

EVA
Men svårare blöder mitt eget hjärta
och fosterlandets. Säg, varför drog du
med väpnade skaror in i staden?

ADAM
Det följet anstår väl min rang.
Jag kom; jag är tvingad av svåra sår
att lämna befälet och lägger det nu
i folkets allenarådande hand,
och avlägger räkenskap som sig bör
för min sändning. - Hör hit, mina stridskamrater,
ni är fria. Vänd tillbaka till hemmen,
till den vila, varav ni gjort er förtjänta!
Och jag, o Pallas Atene, tacksamt
vid ditt altare här jag hänger mitt svärd.
(Låter föra sig uppför hallens trappa. Hans krigare skingra sig.)

EVA (slår armarna om halsen på sin make)
Miltiades, var finns en hustru så lycklig
och stolt som din! Du ädle man!
Se din son! Så lik dig han är!
Så stor och vacker.

ADAM
      Ni kära två.

KIMON
Vad far gör är riktigt. Det visste jag nog.

EVA
Du kommer din mor att blygas. Hon borde
ha vetat den saken bättre än du.

ADAM
Min son, här, invig mitt svärd åt gudinnan!

KIMON (i det han hänger upp svärdet)
Bevara, gudinna, det trogna svärdet,
tills jag kommer en gång och hämtar det åter!

EVA
Till dubbeloffer bjuder jag virak.
Mottag det gunstigt, o Pallas Atene!
(Offrar virak.)

FÖRSTE DEMAGOGEN (på talarstolen)
Jag hade ju rätt, att han sålt sitt land
åt Darius! Han hycklar sår för att slippa
strida mot perserna.

RÖSTER
      Död åt honom!

ADAM
Vad är det för larm?

EVA
      Miltiades, ack,
man ropar förrädare. Ordet är hemskt.

ADAM
En förrädare jag? Nu måste jag le.
Jag som har segrat vid Maraton!

EVA
      Ve oss,
att du det gjorde! Folket har ändrats:
Det unnar dig inte din storhet.

FÖRSTE DEMAGOGEN
      Skynda!
Grip honom!
(Folket tränger sig fram till tempelhallen. Lucifer står nedanför.)

EVA
      Make, stanna här
i templet! Det skyddar dig. Bliv i dess hägn!
Ack, varför gav du då hären fri
och inte i stället stack hålan i brand?
Det här packet förtjänar blott kedjor. Ja,
det känner, du är född till dess herre,
och är ädlare danad än alla de andra.
Nu ämna de mörda dig, mörda, mörda
för att inte falla dig slaviskt till fota.

FÖRSTE DEMAGOGEN
Ni hör, så talar förrädarens maka.

EVA
Ja, hustrun har rätt att försvara sin man,
om han också är skyldig. Men min make
är lika ren som hans fiende smutsig.

FÖRSTE DEMAGOGEN
Allsmäktiga folk, så du låter dig skymfas!

DEN FÖRSTE I MASSAN
Hon kanske har rätt?

FÖRSTE BORGAREN
      Envar är misstänkt,
som håller med dem. Nej, skrik ert pack
eller dö av hunger!

RÖSTER
      Död åt förrädarn!

ADAM
Hölj gossens ögon! Han bör inte se
mitt blod. Och du kvinna, bort från mitt bröst.
Blixten, som träffar den hårda klippan,
förvisso, dig skall den inte nå.
Endast jag måste dö. - Varför har jag då levat,
när här jag ser så vanställd den frihet,
som jag kämpat för under levnadens dag?

FÖRSTE DEMAGOGEN
Varför tvekar ni?

RÖST UR MASSAN
      Döda, döda honom!

ADAM
Förbannelse! Nej, det fega folket
är utan skuld. Sådan är dess natur.
Armod gör slavar, och slaven blir verktyg
åt härsklystna våldsmän. Jag ensam var dåren,
som trodde, att sådant folk hövdes frihet.

LUCIFER (för sig)
En sannare gravskrift aldrig du får;
den skall passa vid mången framtida bår.

ADAM
För mig ner! Jag tar inte längre templet
i anspråk som tillflykt.
(Han vinkar och tjänarna föra honom utför trappan och skjuter Eva ömt över i tjänarinnornas armar.)
      Seså - jag är redo.

ANDRE DEMAGOGEN
Försvara dig! Än är ej allt förlorat!

ADAM
Om jag sade ett ord till självförsvar,
hur skulle detta sår inte bränna!

ANDRE DEMAGOGEN
O, gör det, - så kryper massan i stoftet
inför dina fötter.

ADAM
      Allt är förgäves.
Den förläte mig aldrig sin egen skam.

LUCIFER
Nå, har du nyktrat till nu?

ADAM
      Ja.

LUCIFER
Du ser, du var massan en ädlare herre
än vad d e n är som d i n tyrann.

ADAM
      Det är sant.
Men förtrycket är, fast med olika namn,
ett och samma fördärv. Det är hopplöst
att däremot kämpa. Jag uppger striden.
Varför strävar och längtar ett glödande hjärta
upp mot höjden? Nej, lev för dig själv!
Med lust och must fyll bägarn till randen
och tumla i rus ner i Hades sköte!
För mig, Lucifer, hän till nya banor,
där jag leende granskar andras dygder
och leende ser på andras kval.
Och du min maka, som fordom en gång -
om hjärtats minne inte bedrar -
redde mitt läger i öknens palmlund,
det vore väl dumt, om du fostrade sonen
till dygdig borgare. Till och med slinkan
i glädjehuset skulle med rätta
håna dig, där hon med sminkade kinder
och vindrägg på läpparna tigger om guld.
Nej, bort med dygden! Gläd dig och galnas!
Och nu till stupstocken! Där skall jag straffas,
men inte för skurkstreck jag skulle ha gjort, -
blott för vad ädelt jag velat och stort.
(Under tiden har man lagt en stupstock vid tempeltrappan. Bredvid står Lucifer med en bila. Adam böjer huvudet.)

FÖRSTE DEMAGOGEN
Slå till, och leve fäderneslandet!

LUCIFER (viskande)
Ett vackert farväl, eller hur, tappre herre?
Du känner dig allt en smula förskräckt
under dödens isande andedräkt?

EVA
O, Pallas, hörde du så min bön?
(Ur templet träder dödens genius som milt blickande yngling med sänkt fackla och en krans till Adam.)

ADAM
Pallas har hört dig. Farväl, farväl!
Lucia, jag dör med lugn i min själ.

LUCIFER
Förbannade drömvärld! Än en gång
du förstörde mitt skönaste ögonblick.

EVA
Fördömda, fala och råa folk,
du rört vid lyckan. Dess friska blomma
genast har brutits och sjunker i stoftet.
För dig är friheten aldrig så ljuv
som för mig den blev skärande bitter.


VisszaKezdõlapElõre