(I Prag. Kejserliga palatsets trädgård. Till höger en lövsal, till vänster ett observatorium. Framför detta Keplers rymliga altan med skrivbord, stol och astronomiska instrument. Lucifer som Keplers famulus står på altanen. I trädgården promenera gruppvis hovmän och damer, bland dem Eva som Barbara (Keplers hustru). Kejsar Rudolf står i samspråk med Adam (Kepler). I bakgrunden flammar ett kättarbål. Skymning, sedan natt. Två hovmän gå över scenen.)

FÖRSTE HOVMANNEN
Vem bränner man nu? Kanske bara en häxa?
Kanske en kättare?

ANDRE HOVMANNEN
      Mer än jag vet.
Det där ha vi lärt oss ta kallt nuförtiden.
Bara pöbeln ser på - så där måttligt road -
och surrar stillsamt.

FÖRSTE HOVMANNEN
      Förr i världen
var det fest en så’n dag för hov och adel.
Så urarta seder och bruk tyvärr.
(De gå vidare.)

LUCIFER
Under kyliga kvällar gör elden gott,
och tämligen länge den hållit mig varm.
Men jag fruktar, att snart de där brasorna slockna -
fast inte på grund av manligt beslut.
Nej, felet ligger i tidens lojhet.
Numera knappt någon kastar en pinne
att friska upp glöden. Jag får mig väl snart
en förkylning på halsen. Ja, så förvanskas
stora idéer.
(Han går in i tornet. Rudolf och Adam komma fram.)

RUDOLF
      Kepler, Kepler!
Jag hade en elak dröm i natt.
Min stjärna står nog i svår konjunktur
och stygga aspekter. Ställ horoskop!
Jag minns, att sist tycktes fara hota
från Ormens tecken.

ADAM
      Ja, som du bjuder,
min herre och kejsare, så skall det ske.

RUDOLF
Om endast dessa kritiska dagar
vore förbi, då skulle vi börja
det stora verk, som till intet pris
velat hittills lyckas. Jag har ånyo
bläddrat i Hermes Trismegistus,
Synesius plus Albertus Magnus,
Paracelsus, Salomos nyckel och andra
storverk och sett vadan felet kom,
som smög sig senast in i kalkylen.
Vi hettade upp den gamle Kungen
och Korpen väcktes och Lejonet sjöd.
Därur uppstod Mercurius duplex
med två planeters mäktiga bistånd,
och Sal sapientis skönjdes på botten.
Men den fuktiga elden, det torra vattnet
slog fel, och det blev intet bröllop av.
Den härliga gloriakrönta festen,
som gjuter ungdom i gubbens ådror
och gör gråmalm till guld - den uteblev.

ADAM
Jag förstår, höge herre.

RUDOLF
      Ännu ett ord!
Vid hovet är onda rykten i omlopp,
att du fått smak för den nya läran
och mot den katolska heliga kyrkan
vänder kritik. Ja, att okuvligt, trotsigt
du söker befria din moder, som fängslats
misstänkt för trolldom. Du själv gör dig misstänkt.

ADAM
Min nådige herre, jag är hennes son.

RUDOLF
Din sanna moder, min son, det är kyrkan.
Låt du världen vara! Därvidlag
har din vishet ingenting att förbättra.
Har du inte i övermått njutit min nåd?
Din far, som du vet, var en fattig krogvärd.
Jag drev dock igenom ditt adelskap.
Jag tog dig till hovet. Så fick du den sköna
Barbara, mjölnardottern. Jag säger,
jag säger: Tag dig i akt, min son!
(Han går. Adam står i tankar vid altanens trappa. Två hovherrar stiga fram i förgrunden.)

TREDJE HOVMANNEN
Se, astronomen står där och grubblar!

FJÄRDE HOVMANNEN
Av ständig svartsjuka plågas den stackarn.
Han söker skicka sig, fast förgäves,
i sin nya krets. Men bönder är bönder,
om de också är stekta i smör.

TREDJE HOVMANNEN
      Han förstår ej
att den äkta riddaren, som tillber en kvinna,
för henne städs är beredd att dö,
om någon fördristar sig sätta en fläck
på den skönas rykte. Han förutsätter
i varje hyllning en lägre avsikt.

EVA
(Sluter sig jämte en annan grupp till de två hovmännen. Hon slår med sin solfjäder en ädling på axeln och skrattar.)
Du skalk till riddare, sluta för Guds skull!
Ditt skämt går för långt. Jag skrattar mig fördärvad.
Se här så allvarligt herrarna språka.
De två kanske hylla den nya läran?
Då bort ur min åsyn! Det gallsprängda folket
har jag svårt att tåla. Att klandra och vraka
vårt härliga liv och ruva på gåtor
och kläcka ut nyheter, är mig emot.

TREDJE HOVMANNEN
Oss träffar ej hugget, ädla dam.
I vår krets vill man ingenting nytt i den vägen.

FÖRSTE HOVMANNEN
Om jag inte tar fel, så står där en man
med dylikt dystert tecken på pannan.

EVA
Min man? Så hemskt att misstänkliggöra
inför mig den man jag är bunden vid
med heliga band. Nej, för guds skull tig.
Han är sjuk. I hans ådror febern bränner.

ANDRE HOVMANNEN
Kanske vållar dina vackra ögon den febern?

TREDJE HOVMANNEN
Men vet - om någon djärves kränka dig
med svartsjukt förtal, jag slungar genast
min handske med fröjd som din riddersman
inför den förmätne.
(De närma sig Adam.)
      Lyckligt i sanning
att vi träffas här! Jag skall nämligen resa
och endera dagen bese mina gods.
Mästare säg! Vad få vi för väder?

FÖRSTE HOVMANNEN
Och jag ville veta, om sonen min
är född som jag under lycklig stjärna.
Han kom i natt klockan tolv till världen.

ADAM
I morgon tidigt får ni bägge besked.

FJÄRDE HOVMANNEN
Vi gå! Nu bryter ju alla opp.

TREDJE HOVMANNEN (till Eva)
Ja, här är er trappa, ädla dam.
Jag önskar er ljuvlig vila. God natt!
(Viskande.)
Om en timme -

EVA (viskar)
      Till höger i lövsalen där!
(Högt.)
God natt, mina herrar. Kom käre man!
(Alla gå. Adam och Eva ensamma på altanen. Adam sjunker ner i en länstol. Eva står framför honom. Det skymmer.)

EVA
Jag måste ha pengar, Johannes.

ADAM
      Omöjligt.
Allt vad jag hade, har redan du fått.

EVA
Skall jag jämt och ständigt behöva försaka?
Som påfåglar prunka hovets damer,
så jag nästan blygs i den fina kretsen.
När ändå en hovman leende viskar
att jag är drottning bland dem alla,
jag rodnar, fast du borde blygas i stället
att så tarvligt du pryder din drottning.

ADAM
Du ser, hur jag plågar mig dag och natt.
Jag besudlar och prisger min vetenskap,
allt för din skull. Vad klart jag fattar
svekfullt jag döljer, när enfalden ivrigt
begär horoskop och att väder skall sias.
Jag förkunnar högt, vad jag vet vara falskt.
Jag måste ju medge till min skam,
jag är sämre än forntidssibyllorna voro,
som dock själva trodde sig sant profetera,
medan jag vet, att min siaregärning
är grovt hyckleri. Och slikt jag bedriver,
för att du skall få ge dina nycker spelrum.
Vad brukar jag syndapengarna till?
Jag behöver för mig i Guds vida värld
bara natten och nattens glänsande stjärnor
och sfärernas ljuvliga höjdharmonier.
Allt det andra är ditt, är ditt.
Kan jag hjälpa att skattkammarn ofta är tom,
så att mest jag får tigga och be, för att kejsarn
ska ge vad mig tillkommer? Allt vad jag mottar
i morgon, det får du också min vän.
Men otacksam är du, och det gör mig ont.

EVA (gråtande)
Du förebrår mig de offer du gör
som hade jag inte för dig nog offrat,
när jag en ädel dam, höll till godo
med dig och din tvivelaktiga rang.
Genom mig du förts in i de högsta kretsar.
Otacksamme, förnekar du det?

ADAM
Är snille och visdom av lägre rang?
Är strålen som faller här på min panna
från klara himlen av simpel härkomst?
Var ges utan detta en verklig adel?
Vad ni ger det namnet, är en förfallen,
en gammal, skröplig avgudabild
som anden har vikit ifrån. Min adel
är evigt ung, full av kraft. Om du kunde,
du kvinna, förstå mig! Om din själ
verkligen vore besläktad med min,
som jag trodde en gång vid din första kyss,
då satte i mig du din stolthet och sökte
aldrig lyckan i främmande kretsar.
Då skänkte du aldrig bort åt andra
det som du ljuvligt har inom dig
och sparade allt beskt för vårt eget bord.
Kvinna, oändligt höll jag dig kär
och jag älskar dig än, men en bitter tagg
efter honungen trängde in i mitt hjärta.
Det smärtar mig djupt att se hur ädel
du kunnat bli - som verklig kvinna.
Men tidens kynne, som formar ditt öde,
dyrkar kvinnan som leksaksgudinna
då riddartiden, som trodde på undret,
såg i henne en gudastråle.
Stor var den tiden. En dvärgatid
är vår egen. Dess tro är en tro på intet.
Dess kvinnodyrkan döljer blott laster.
Jag skiljde gärna min väg från din,
om än smärtan bleve mig aldrig så svår:
lugn jag fick och du kanske lycka.
Men där ha vi mot oss en bergfast ordning.
Kyrkans mäktiga ord förbjuder.
Vi måste tillsammans härda ut,
tills i graven en gång vi befrias.
(Han låter huvudet sjunka i handen. Eva rörd smeker honom.)

EVA
Ta det inte så tragiskt, min kära Johannes,
när jag pratar hit och dit ibland!
Jag ville visst inte göra dig sorgsen.
Betänk dock att hovet är vad det är!
Stolta och hånfulla äro dess damer;
blott i vackraste dräkt kan jag trotsa dem.
Intet groll oss emellan mer! Eller hur?
God natt, och glöm inte pengarna i morgon!
(Går nerför trappan ut i trädgården.)

ADAM
Vilken underlig blandning av gott och ont!
En brygd är kvinnan av gift och honung.
Och ändå hon tjusar oss. Saken är den,
att det goda är hennes eget, men felen
höra tiden till, som format henne.
Kom, famulus!
(Lucifer kommer med en studielampa och ställer den på bordet.)

LUCIFER
      Mästare, här till din tjänst.

ADAM
Jag behöver fort en väderleksprognos
och nativitet för en nyfödd granne.

LUCIFER
Naturligtvis glänsande? Ingen vill köpa
för sitt myntade guld en naken sanning.

ADAM
Men undvik alltför plumpa floskler!

LUCIFER
Så dumt och plumpt kan jag knappt hitta på,
att föräldrarna finna det osannolikt.
Var nyfödd ju är en Messias, en ängel,
en stjärna, som uppgår och klarligt skall skina
över familjen, över de sina.
Och så blir han till slut den gemenaste bängel.
(Han skriver. Eva har under tiden kommit till bersån, där tredje hovmannen träder mot henne.)

TREDJE HOVMANNEN
Så grymt! Så länge du låtit mig vänta!

EVA
Är redan det offret kanske för stort,
att du utsätter dig för nattluftens kyla,
medan skamlöst jag sviker en ädel man,
och drar över mig rättvis himmelsk förbannelse,
och prisger mig helt åt världens dom -
allt, du riddare, dig till behag!

HOVMANNEN
Himlens förbannelse, världens dom
hitta ej väg till vår skumma gömma.

ADAM (i tankar)
Jag ville en tidsålder utan strid,
då allting gick i sitt säkra spår,
i kraft av gammal helig fördom,
och samhällsordningen stod som en klippa.
Där ville med leende jämnmod jag vila
och vänta, att såren från forna strider
till sist skulle läkas. Den tiden kom.
Men vad hjälper det, när i svidande bröst
det heliga arvets anda än lever
som en jordbunden rest av en mistad himmel,
och längtar till bragd och aldrig ger ro
och rastlös kämpar mot dådlös lust
och mot krasst begär. Kom, famulus, hit!
Skaffa mig vin! Jag huttrar i kylan.
Världen är kall och tiden är frusen,
elda upp den, tills den pulserar som ny!
Sökom råd i glasen och krusen,
hur man tillvarons futtiga otyg skall fly!
(Lucifer bär fram vin. Adam slår oupphörligen i och dricker ur till scenens slut.)
Öppna dig! Öppna dig, ändlösa rymd!
Slå upp din hemlighetsfulla bok!
Ser jag en skymt av din eviga lag -
den minsta gnista, som förr var mig skymd,
då glömmer jag allt och natten blir dag.
Du, himmel, är evig, allt annat förgängligt.
Du höjer mig. Lyft mig nu mer och mer!
Allt det andra trycker mig ner.

HOVMANNEN
O, Barbara, kunde jag kalla dig min. -
Giv att Gud ville hämta din man från jorden,
så han lärde sig rätt att himlen förstå,
som han hela sitt liv försökt sig på.

EVA
Tig, riddare, då skulle så jag sörja,
att i alla mina tårars syndaflod
ingen enda kyss dig återstod.

HOVMANNEN
Du skämtar.

EVA
      Nej, det är renaste sanning.

HOVMANNEN
Hur kan man förstå ditt gåtfulla väsen?
Då, Barbara, har du ju mig inte kär!
Om fattig jag vore och olycklig, säg!
Vad vore du redo att göra för mig?

EVA
Det vet jag inte för ögonblicket.

ADAM
Kanske kommer en tid, som är mindre lam,
som sopar undan allt gammalt kram,
som smälter allt i en glödande flod
och lönar med eld och straffar med blod.
(Han reser sig och går vacklande fram till altanens rand.)
Som inga våldsamma medel skyr
och aldrig en mörkhyad gåta flyr,
som djärvt sjunger ut och dånar över jord
och rullar som lavinen och krossar till slut
även den, som ropat dess lösensord.
(Man hör Marseljäsen.)
Ja hör, ja, jag hör ju framtidens sång,
ordet fann jag, den stolta talismanen,
som vår lastgamla värld skall föryngra en gång.