(I Rom. Öppen hall med gudastoder. Praktkärl i vilka rökelse brinner. Utsikt över Apenninerna. I mitten dukade bord med tre vilobänkar. Tre vivörer: Adam som Sergius, Lucifer som Milo, Catullus. Eva som Julia, Hippia och Cluvia som hetärer i utmanande dräkter. På en liten scen kämpa gladiatorer. Slavar stå omkring och vänta på befallning. Flöjtspelare spela. Afton, senare natt.)
CATULLUS
Se, gladiatorn med röda bandet!
Se, Sergius, vad han är smidig och stark.
Jag slår vad, han segrar!
ADAM
Vid Herkules, nej.
CATULLUS
Herkules, vad? Vem svär vid en sådan?
Vem tror ännu på gudar? Svär i stället
vid din Julia.
ADAM
Nå, även det må gälla.
LUCIFER
En kraftig ed, det måste jag säga.
Å ena sidan den falske guden,
å andra sidan en falsk gudinna.
Vad svär du då vid? Vid Julias skönhet?
Vid Julias kärlek eller trohet rentav?
CATULLUS
Inte vid skönheten. Den är förgänglig.
Och om inte så var, skulle ändå i morgon
kanske den synas fadd, som tjusar i dag.
Lätt kan en kvinna med mindre skönhet
bedåra med nyhetens friska behag.
ADAM
Hennes trohet jag mente. Slösar väl någon
mer på sin hjärtans kära än jag?
HIPPIA
Ljuvliga enfald! Om också du kunde
vid hennes hjärta beständigt läska
din kärlekstörst, så nådde dock aldrig
din irrande, stormande kärleksdrift
den livets vällust du smäktande söker.
Ty varje kvinna har endast en del
av det lustideal, som du skönt ser skymta
som ett svävande, oupphinnligt fantom.
Och kan du väl svära, att hon går fri
från ett infall, en dröm, som gör, att hon faller
för en grann gladiators muskler en gång?
ADAM
Nog, Hippia, nog! Det är alltför sant.
Varför bränner då sinnenas Tantalostörst
hos oss, när vi sakna Herkules kraft
och Proteus fräcka förvandlingskonster?
En slav efter veckans vånda får njuta,
vad hans herre trånar efter förgäves.
Är väl sinneslusten en läskande dryck
blott för den som försmäktar, men död för den djärve,
som huvudstupa störtar i virveln?
LUCIFER
Hur vackert och vist blir ej mannens tal
mellan kvinnobarm och bräddfull pokal!
Men ert vad?
ADAM
Förlorar jag, får du min Julia.
CATULLUS
Men, om du vinner?
ADAM
Då får jag din häst.
CATULLUS
Om en månad har du flickan tillbaka.
Eller vräks hon i dammen, där ålarna gå.
LUCIFER
Ta för dig, Julia! Fisken är god.
Snart får du mätta hans glupska kusiner.
EVA
Och dig ska maskar förtära en gång.
Låt oss glädjas åt livet, så länge vi andas.
Och tar glädjen slut, låt oss likafullt le!
(Dricker.)
ADAM (till gladiatorn)
Hej, hugg och stick!
CATULLUS
Och du, slå till!
(Catullus gladiator faller och höjer fingret tiggande om sitt liv. Adam vill ge tecken till benådning. Catullus håller hans hand tillbaka och sträcker med knuten näve sin tumme mot gladiatorn.)
Nå, recipe ferrum, ditt fega kräk!
Dö som en man! Jag har nog med slavar.
Man ska aldrig vara så njugg, att man nekar
de sköna en stilla eggande scen.
Mer söt blir kyssen, mer hett begäret,
när man sett litet blod flyta varmt och rött.
(Gladiatorn har under tiden dödat sin motståndare.)
ADAM
Hästen är min. Kom, Julia, kyss mig!
Ut med liket! Danserskor, fram
och gycklare spela vad lustigt är!
Vi fått nog av det där.
(Liket bäres ut. Danserskor stiga fram på estraden.)
CATULLUS
Kom, Cluvia, kom!
Jag tål inte se hur andra smekas.
LUCIFER
Och Hippia, du, vi följer exemplet.
Men slicka läpparna! Gift kan finnas
i sminket. Nu, lilla tösen, kom!
ADAM
Ditt hjärta, Julia, klappar så häftigt:
mitt huvud får ingen ro vid ditt bröst.
(De viska.)
LUCIFER
Den stollen talar ännu om hjärta.
CATULLUS
Ditt hjärta, min skatt, jag lämnar därhän.
Gör med det vad du vill, bara intet jag vet,
och om kyssen endast är riktigt het
och redo att ges, när jag räcker min mun.
CLUVIA
Din skål, min ädelmodige vän!
(Dricker.)
CATULLUS
Men, Cluvia, dra inte armen tillbaka
och stilla den mjuka, svällande barmen!
Seså, nu gled kransen från pannan.
(Till danserskorna.)
Härligt!
Vad ni dansa bra! En mästerlig vändning,
djärv och ändå graciös!
CLUVIA
Jag skymmer
nu med min hand, så du inte kan söka
och se hos de där, vad jag tävlande bjuder
utan tanke på vännens lovord.
(Visar på Lucifer.)
Se där, se hans min, så sur den är!
Och se, hur den tölpen tar hand om den sköna!
Han lät henne somna och sitter och följer
beskt och hånfullt allt lustigt och dumt,
som ger liv och behag åt ett sällskapligt samkväm.
CATULLUS
Ja visst. En sådan figur sprider kyla
i kretsar där glädjen vill klinga och sjunga.
Motstår man ögonblickets trollkraft,
och inte låter av böljan bära sig,
bör man från festen helst vara borta.
HIPPIA
Ja visst. Det ser nästan ut som han träffats
av svarta pesten, som rasar i staden.
ADAM
Nej, bort med den hemska maran! En sång!
Stäm upp! Vem sjunger den bästa visan?
HIPPIA (sjunger)
Vin och kärlek från vagga till grav
får man aldrig för mycket av.
Annan hetskraft
har nästa druva,
förgyller som solen förgyllde vår dag
med svindlande rus vårt nattliga lag.
Vin och kärlek från vagga till grav
får man aldrig för mycket av.
Annan trollkraft
har nästa kvinna,
skänker sen solen släckts i vårt tjäll
svindlande rus till morgon från kväll.
CATULLUS
Inte illa! Cluvia, vad ska du sjunga?
CLUVIA (sjunger)
Hur dumt man levde förr i tiden,
det vet vi från Lukretias dar.
Den stackarn blev ju hopplöst vriden,
när hon blev tillkysst av en kar.
I bästa fall man ler och smeker,
hon stack ihjäl sig, stackars fru.
(ALLA)
Så gör nu aldrig jag och du,
vi gläds så länge livet leker.
CLUVIA
Hur dumt man levde förr i tiden,
det vet vi gott från Brutus dar.
Av frihetsmaran illa riden
med svärdet Caesarsnitt han skar.
I bästa fall man ler och smeker,
men han blev huggen tvärt itu.
(ALLA)
Det blir nu aldrig jag och du;
vi gläds så länge livet leker.
CLUVIA
Hur dumt man levde förr i tiden
i ärans och i dygdens dar!
Dä gick martyrer morskt i striden
för allt som gudars narrspel var.
I bästa fall man ler och smeker,
de slets av lejonklor itu. -
(ALLA)
Så gör nu aldrig jag och du,
vi gläds så länge livet leker.
LUCIFER
Bra, Cluvia! Segern är hittills din.
Den visan ville jag själv ha diktat.
ADAM
Du sjunger inte. Vad grubblar du på?
Kring oss är allting leende lust.
Vilar du inte ljuvt vid mitt bröst?
EVA
Så ljuvligt och gott. Men förlåt mig, jag känner
i gladaste stund, att den lycka som ler
aldrig kan vara den verkligt sanna.
Det blandar sig in i de ljuvaste stunder
en droppe av outsäglig smärta,
kanske en aning att ögonblicket
bara är en blomma - och vissnar.
ADAM
Just så
även jag är till mods.
EVA
Och hör jag som här
sång och flöjtspel tona omkring mig,
vagga mig vågorna utanför orden.
Det är som flöge jag hän i dröm
buren av ljuva, harmoniska klanger
tillbaka i fjärran fjärran tid,
då jag vandrat kring bland soliga palmer
i oskuld, barnsligt glad och beredd
till vad stort och skönt och ädelt var.
Förlåt, det är tokiga drömmars trolltyg.
Jag kysser dig återigen. Och jag vaknar.
ADAM
Bort med musik och dans! Jag vämjes
vid all denna virvel av sötma och faddhet.
Mitt hjärta trår efter beskt och bittert.
Stingande tagg på rosiga läppar!
Malört i vinet! Fördärv och fara!
(Danserskorna avlägsna sig, utifrån hör man jämmerrop.)
Ett jämmerrop skär genom märg och ben?
LUCIFER
Det är ett par stollar, som spikas på korset,
för de drömde om rätt och broderskap.
CATULLUS
Det är rätt åt dem, när de inte blev hemma
och teg och lät världen ha sin gång.
Vad tjänar det till att fäkta för andra?
LUCIFER
Tiggarn vill ha den rike till broder.
Bytas rollerna om, blir den senare korsfäst.
CATULLUS
Låt oss skratta gudarnas grymma skratt
åt pesten, som ödelägger vår stad
och åt makt och elände!
(Nytt jämmerrop.)
ADAM (för sig)
Det är som jag drömde,
som jag flöge av dallrande toner buren
tillbaka i fjärran, fjärran tid,
då min själ var ofördärvad och redo
till vad stort och skönt och ädelt var.
Var det så du sade, Julia?
EVA
Ja.
(Det har blivit mörkt. Ett liktåg drar förbi hallen med flöjter, facklor och gråterskor. Sällskapet försjunker för ett ögonblick i dyster tystnad.)
LUCIFER (med ett skratt)
Det var mig ett lustigt sällskap det här.
Är vinet slut och humöret så duvet
att även den bistraste uv tappar huvet?
Kanske är det till slut någon här i laget
som i ångest vill bättra sitt liv?
ADAM (slungar sin bägare efter honom)
Åt fanders!
Det där var åt mig. Det här är för dig!
LUCIFER
Jag ska bjuda en ny och muntrande gäst.
Hej slavar, för in den där mannen, som bäres
i fackelsken på gatan förbi!
Vi vill dricka honom till.
(Man bär in liket på en öppen bår och ställer denna på bordet. Begravningsföljet stannar i bakgrunden. Lucifer dricker liket till.)
Så drick kära bror,
I dag är det du, i morgon jag.
HIPPIA
Vill du också kyssas?
LUCIFER
Kyss honom, Hippia,
kyss och själ honom slanten ur mun!
HIPPIA
Varför inte honom, då dig jag har kysst?
(Kysser liket. Aposteln Petrus träder fram ur följet.)
PETRUS
Håll, håll! Det är pesten du andas in.
(Förfärade resa sig alla från sina platser.)
ALLA
Pesten! Förfärligt! Ut härifrån!
PETRUS
Du fega släkte, eländiga ungdom!
I lyckan fräck som flugor i solen
hånar du Gud och förtrampar all heder.
Men står där jämmerligt feg och förtvivlad,
när Herrens finger plötsligt berör dig.
Känner du himlens straff, hur de komma?
Se dig omkring i din öde stad!
Ett främmande folk trampar ner dina tegar.
Upplöst är ordningen, ingen befaller,
och ingen lyder. Med huvudet högt
går mord och rån i dagsljus på gatan
och efter vandra ångest och sorg.
Och jord och himmel vägra dig bistånd
och förbarmande hjälp. Du ropar förgäves.
I lust och rus du söker bedöva
stämman i hjärtats djup som manar,
manar till bättring men manar förgäves.
Har ni någonsin frid, och vållar er lusten
annat än äckel? Ni ser er omkring
med skräck - ville bedja till gamla gudar.
Förgäves. Ni tror ej på döda beläten,
på vittrande sten.
(Gudastatyerna falla ner och krossas i stoft.)
Och den nya guden,
ha ni än ej funnit och hitta ej vägen
till honom, som hjälper er upp ur dyn.
Se er kring! Vad är det som värre huserar
i Rom än pesten? Sitt mjuka läger
tusende lämna för Tebes öknar
och samlas där bland ett dystert folk.
Bland hålornas enslingar söka de ljus
och kraft och höghet, som väcker och livar
slappa, sjunkna, fördärvade hjärtan.
En storm sopar bort dig, urartade släkte,
och gör platsen ren för en nyskapad värld.
HIPPIA (faller samman)
O, o, - vad jag lider! Isande kallsvett!
Gehennas eld! Här är pesten. Jag dör.
Och ingen hjälp. Ingen delar mitt kval.
Och så ofta ni ändå delat min lust.
LUCIFER
I dag är det du och i morgon jag.
HIPPIA
Så döda mig, annars förbannar jag er,
ni förbannade!
PETRUS (träder fram till henne)
Nej, förbanna ej!
Mitt barn, förlåt dem! Jag kommer med hjälp
och genom mig den sanna guden,
en helig förlåtelses eviga Gud,
höj dig till honom! I detta vatten
varder din själ från smutsen renad
för att höjas till honom.
(Han döper henne ur ett kärl, som han tagit från bordet.)
HIPPIA
Min fader, min fader,
så lätt och så ljust!
(Hon dör.)
CATULLUS (går)
Jag går redan idag
som pilgrim till Tebe. Den lastbara världen
har väckt min avsmak.
CLUVIA
Jag följer dig dit. (Går.)
ADAM (Stiger fram under djupa tankar. Eva följer honom.)
Du Julia, här? Vad söker du här,
sen glädjens lust av döden förintats?
EVA
Är inte min plats vid din sida, o herre?
Du, Sergius, kunde hos mig ha funnit
så mycket ädelt. Du sökte blott lust.
ADAM
Och du hos mig
Så eländigt vi levat!
Låghet och lidande, sorg och fördärv!
O Gud, om du lever -
(Han knäfaller och sträcker handen mot himmelen.)
och äger du makt,
så skapa nya folk som ge friskhet
åt unket blod! Skapa nya tankar,
som åt ädel handling ge plats i världen
och visa den väg mot högre mål!
Klart jag ser, att tiden har vissnat,
och jag vet, att den saknar kraft att förnyas.
Har du omsorg om världen, så hör mig, o Herre!
(På himlen synes ett kors med gloria omkring. Bakom bergen ser man eldsken från brinnande städer. Från höjderna ströva halvvilda horder ner. På avstånd tonar en andäktig hymn.)
LUCIFER (för sig)
Det tycks mig något hemskt vad där jag ser.
Men blott med mänskan är det ju jag strider.
Där jag ger tappt, där hjälper själv hon till.
Jag vet vad hägring är. Snart glorian bleknar.
Vad som blir kvar - i blod är korset.
PETRUS
Se, Herren hört din bön. Se ut, se där!
Den gamla, murkna världen pånyttfödes.
I björnfäll komma krigiska barbarer
och bränna stolta städer ner i aska,
och trampa sekler under hästens hov
och göra stall av övergivna tempel.
De gjuta ungdom in i skrumpna ådror,
och vissna hjärtan. Men det folk, som blöder
av cirkustigrars klor och sjunger hymner,
det folket frambär nya tankar
om broderskärlek och om envars rätt
att forma själv sitt liv. Och dessa tankar,
de skola skaka världen djupt i grunden.
ADAM
Jag känner det. Och själens pulsar glöda
för högre njutning än för druvans must.
Att långsamt för ett högre mål förblöda,
det ger dock världen mer än jordisk lust.
PETRUS
Guds ära och en upphöjd strävan blive
ditt mål härefter. Fri är mänskoanden.
Vad däri dväljs, den fritt må forma ut.
Det enda bud som binder: det är kärlek.
ADAM
Nu upp till kamp! Och tidens nya tro
skall elda oss att djärvt förnya tiden,
där ädel riddardygd slår ut som blomma
och dikten bär en kvinnas skira drag
med glans av glorieskenet mitt i striden.
(Bryter upp stödd av Petrus.)
LUCIFER
Vad din själ av allt omöjligt kan tändas
och flamma upp! Ett manligt drag!
Det gläder Gud, ty så blickarna vändas
mot höjden; och satan det är till behag,
ty det måste städs i förtvivlan ändas.