(Konstantinopel. Torg där några borgare driva omkring. I mitten patriarkens palats, till höger nunnekloster, till vänster en plantering. Adam som Tankred i kraftfull manlighet kommer med andra riddare i spetsen för de från Asien återvändande korsfararna med fanor och trummor. Lucifer som hans vapendragare. Aftonskymning, sedan natt.)
FÖRSTE BORGAREN
Se här igen en hop barbarer komma.
Fort hem och slå var port och dörr i lås!
Det där är folk, som rövar vilt och plundrar.
ANDRE BORGAREN
Göm kvinnorna! Det där är fräcka gossar,
som prövat asiatisk älskogslek.
FÖRSTE BORGAREN
Och våra kvinnor känna segrarns rätt.
ADAM
Bli kvar! Vad flyr ni för? Är tecknet okänt,
det helga tecknet, som oss gör till bröder?
Till Asien ha vi burit gudstrons ljus,
och kärleksläran, så de vilda horder,
som bo där frälsarns vagga en gång stod,
må få sin del och lott i frälsningsbudet.
Och här det skulle saknas broderskärlek?
FÖRSTE BORGAREN
Man ofta sagt oss förr precis detsamma,
och strax därefter stod vår stad i flamma.
(De skingra sig.)
ADAM (till riddarna)
Se där, förbannad frukt av usel handling,
när skurkar smickra åt sig folkets gunst
och tränga fram i spetsen opåkallat
och svinga helga fanan. Bröder, kämpar!
Så länge våra svärd för äran strida
till Guds behag, till skydd för ädla kvinnor,
är det vår plikt att stå emot demonen,
så trots sin onda drift han gör det goda.
LUCIFER
Bra, Tankred! Men om folket vägrar lyda
sin stränga hövding?
ADAM
Då - jag krossar det.
Där ande finns, är seger.
LUCIFER
Men hos folket
finns också anda. Går du då dit ner?
ADAM
Vad bättre är, jag höjer det till mig.
Att stiga ner från toppen, för att där
man ensam kämpar, vore lika nesligt
som det att avundsamt förhindra stridsmän
så goda som en själv att föra fanan.
LUCIFER
Vad blev då av den stora frihetstanken,
för vilken fordomdags martyrer dogo?
Är detta lika mänskorätt för alla?
Rätt egen syns mig sådan broderskärlek.
ADAM
Förfelat hån! Jag följer Kristi lära,
och det är all min strävans enda mål.
I den en gnista finns som lyser väg
och tänder gärning. Den som tappert strider
och kämpar sig mot höjden är min vän.
Med svärdsslag blir han medlem i vår orden.
Men ordens ädla skatt vi måste vakta
för allt vad virrigt och vad oklart jäser.
O, kom en dag av frälsning full och hel!
Då allt blir renhet, falla alla skrankor,
Jag kunde tvivla, att den nånsin kommer,
var Gud ej själv vår strävans upphovsman. -
Man tagit mot oss, bröder, ogästvänligt.
Till främlingskap man dömt oss mitt i vimlet.
Så vilja vi slå läger där på kullen
som förr i hednaland. Gud bättret. Gå!
Var riddersman får svara för sin skara.
(Korsfararna slå läger.)
LUCIFER
På dina stolta träd små äpplen växa
med rött på ytan, röta inuti.
sån skada!
ADAM
Värre är att aldrig tro på
det ädla, liksom - du.
LUCIFER
Och om jag trodde,
vad hjälpte det, när ej ditt eget släkte
den tron kan dela? Ja, den riddarorden
du ställt som fyrtorn mitt bland havets vågor,
en gång skall slockna, störta ner och bli
ett värre blindskär för den djärve seglarn,
än de som aldrig lyst och visat vägen.
Vad nu består, vad nu välsignat verkar,
det dör med tiden. Anden flyr därur
och lämnar endast kvar ett dött kadaver,
som sprider giftfrön i det nya liv,
som gror omkring och växer upp till värld.
Det spöket återstår av vad som fordom
var stort och upphöjt.
ADAM
Innan än vår orden
har störtat, spridas dock dess höga läror
och genomsyra massan. Då är faran
du talat om förbi.
LUCIFER
Dess höga läror!
Det är just de, som hota med fördärv.
Så länge vrider ni på dem och vränger
tills varje småord fångar eller stänger.
Förnuftet kan ej fatta det exakta,
och dock i högmod mänskor eftertrakta
att snävt bestämma och fixera allt.
Se detta svärd! En hårsmån till på längden
är dock ett svärd till uppgift, form och halt.
Nå, låt det växa! Öka ständigt mängden
av stål! Smid ut på bredden! Säg till sist,
när svärdet karaktär av svärd har mist!
Var större skillnad mäts med ögonmått
men värre är bedömningen i smått.
Men varför tvista? Se dig kring, giv akt,
och livet ger mig rätt i vad jag sagt.
(Några borgare komma fram.)
ADAM
Gott folk, mitt trötta manskap väl behöver
ett gott kvarter. Skall det förvägras oss
i kristenhetens egen huvudstad?
TREDJE BORGAREN
Men herre, svara då först på frågan.
Du kanske är argare kättare du
än den värsta hedning?
FJÄRDE BORGAREN
Säg oss din tro!
Homousian eller homoiusian?
ADAM
Jag förstår inte.
LUCIFER
Farligt svar i ett land,
där bokstaven i tänder bålets brand.
FJÄRDE BORGAREN
Han tvekar. En kättare är han helt visst.
FLERA BORGARE
Tillbaka! Hem! Vi stänger oss inne.
Förbannad är den, som ger kättarn kvartér.
(De skingra sig. Patriarken i furstlig prakt med glänsande svit kommer ut ur sitt palats följd av en svärm munkar, som leda med sig i kedjor smidda kättare. Soldater och folk.)
ADAM
Jag häpnar. Men se, vilken furste där kommer!
Så yverboren och stolt. Vem är han?
LUCIFER
Apostlarnas arvinge, översteprästen.
ADAM
Och det smutsiga packet med bara fötter,
som med slavisk min men med skadeglädje
ledsagar de fängslade?
LUCIFER
Dessa män
är kristna cyniker, fromma munkar.
ADAM
Den sorten har jag då aldrig sett
bland mitt hemlands berg.
LUCIFER
Du får se dem tillräckligt.
Åkomman sprider sig. Akta dig noga
att kränka dem! Deras fläckfria fromhet
gör dem oförsonliga.
ADAM
Ack, vilken avart
av fromhet kan sådant folk väl öva?
LUCIFER
Försakelse, världsförgäten askes,
som din mästare högt på korset övat.
ADAM
Därmed har frälsaren världen förlossat,
men de lurkarna häda Gud därmed,
då de trotsigt försmå hans härliga gåvor.
Hugga in på myggor med samma vapen,
som brukas i kamp mot väldiga björnar,
är dårskap av dårar.
LUCIFER
De se nog i myggan
en farlig björn. Och det gör de rätt i.
Eller hur? Och som hjältar i kraft att försaka
de jaga till helvetet alla som njuta.
Deras nit ger dem rätt.
ADAM
Jag säger som Tomas.
Jag måste se närmare, innan jag tror.
(Han träder inför patriarken.)
Fader, den heliga gravens kämpar
färdtrötta be om ditt mäktiga bistånd:
den här staden vägrar oss skygd och kvartér.
PATRIARKEN
Min son, för småsaker har jag ej tid.
Mig kallar Guds ära och folkets välfärd
till doms över denna kättarehop,
som sprider en irrläras gift över jorden.
Vi rensa väl bort med eld och svärd
det ogräs, som tätt ur helvetet spirar,
men nya groddar städs skjuta upp.
Ären I äkta riddare av korset,
vi söken I fjärranvägs sarazener?
Här i eget land är fienden värst.
Framåt, slå ner dessa städer och byar,
slå män och kvinnor och barn med svärdsegg!
ADAM
Du vill väl ej, fader, att oskulden offras?
PATRIARKEN
Ormen som ung är oskyldig än
och senare med, om sin gifttand han mistat.
Skonar du honom?
ADAM
Förfärande synd
måste det vara, som sådan vrede
har tänt i kärlekens heliga samfund!
PATRIARKEN
Min son, den älskar icke i sanning,
som klemar med kroppar, när själar det gäller,
vilsna själar, som strängt måste ledas
genom eld och blod till den som sagt:
Jag kommer icke till eder med friden
utan med svärdet. Den kättarskaran
predikar falskt om treenigheten;
Homoiusiansk är dess villotes,
homousiansk är kyrkans katekes.
MUNKARNA
Död åt dem! Redan bålet är tänt.
ADAM (till kättarna)
Avsvärj ert iota, tappra bröder,
ert hjälteblod bleve ett skönare offer
vid den heliga graven än här.
GAMMAL KÄTTARE
Fresta oss icke! Låt oss blöda
för den sanna läran här på det fält,
där Herren har oss som kämpar ställt.
EN MUNK
Han menar, den sanna läran är hans!
Så fräckt!
KÄTTAREN
Har kanske ej Riminimötet
och andra synoder givit oss rätt?
MUNKEN
I dessa synoder satt lärdomen trångt.
Nicaea med flera rättrogna möten
ha lärt oss bättre.
KÄTTAREN
Partisynoder!
Förmätet av er att i lärdomsmeriter
vilja mäta eder med oss! Var har ni
kyrkofäder som vår Arius,
Eusebius I, Eusebius II?
MUNKEN
Var har ni en bjesse som vår Atanasius?
KÄTTAREN
Vad har ni för martyrer?
MUNKEN
Långt flera än ni.
KÄTTAREN
Just av rätta sorten, - som satan har hämtat!
Jag säger er: ni är Babel, den skökan,
om vilken den helige Johannes siat,
hon skall plånas ut från jordens rund.
MUNKEN
Och ni är draken med nio horn,
Antikrist som Sankt Johannes har skildrat, -
bedragare, skurkar och Belials män.
KÄTTAREN
Ni rövare, huggormar, horkarlar. -
PATRIARKEN
Nog!
Nu i elden med er Herran till ära!
KÄTTAREN
Herran till ära - rätt sagt, du niding!
Till Herrans ära gå vi som offer.
Ni dömer i godtycke, ni har ju makten.
Men om ni har rätt, därom dömer Gud.
Edra brott han räknat, er livstråd han mätt.
Ur vårt blod skola nya kämpar uppstå.
Sanningen lever. Den eld som förtär oss
är gryningsflamman för kommande släkten.
Fram, bröder, upp genom döden till ljus!
KÄTTARNA (sjunga i kör)
Min Gud, min Gud. Vi ha Du övergivit mig? Jag ropar, men min hjälp är fjärran.
Min Gud, om dagen ropar jag, och om natten tiger jag icke, men Du svarar intet.
Men Du är helig - -
MUNKARNA (falla in i kören)
Herre, tvista med dem som med Dig tvista; strid mot dem som mot Dig strida!
Tag sköld och spjut och statt upp till att hjälpa mig! Drag Din glaven och beskydda mig mot mina förföljare!
Deras väg vare mörk och slipprig, och Herrans ängel förfölje dem!
(Några munkar blanda sig med korsfararna. Övriga gå.)
LUCIFER
Du står där stum och darrar. Tragedin
är också tragisk, om den ses som sådan.
Men se den likaväl som komedi,
då roar den.
ADAM
Nej, skämta inte längre!
Tänk, dö så modigt för bokstaven i!
Vad finns i sådant av andens höghet?
LUCIFER
Kanske det, som syns andra löjligt.
En hårsmån skiljer dem. Stämman i hjärtat
ensam dömer. Och denna domare,
som hånar till döds eller höjer till skyarna,
är sympatien.
ADAM
Den som sluppit
bevittna detta ömkliga kiv
i det heliga vetandets örtagård!
Ett gift är med mästarkonst berett
av saften från dess skönaste blomma.
Jag såg den i gudstrons vårtid en gång.
Vem bär skulden att så hon skändats?
LUCIFER
Skulden är att söka i segern,
som splittrande tjänar hundra syften.
Faran som skänker enande kraft
och martyrer - nu finns den på kättarsidan.
ADAM
Förvisso skulle nu jag kasta svärdet
och vandra hem till Nordens kära land,
där manlig heder bor i djupa skogar
och enkel barnatro i djupa hjärtan,
som ej berörts av tidens lögn och split.
Men stämman i mitt inre ljuder starkt
och manar mig att söka forma om
den värld jag ej kan finna mig uti.
LUCIFER
Ack, kärt besvär förgäves. Aldrig lyckas
en individ betvinga en epok.
När tiden strömmar fram i mäktigt lopp,
den bär dig, eller sjunker du. En storman,
som nämnes så, emedan stort han verkar,
är städs en man, som känner väl sin tid.
Han skapar ej, han finner blott idéer.
Det är ej hanens rop, som alstrar gryning.
Han gal helt enkelt, därför att det dagas.
De män, som går där till martyrens död,
de se ett steg i förväg. Där i kretsen,
där står i skymning upp en nyfödd tanke.
Med glädje låta de sitt liv för det,
som deras söner sorglöst skola andas
med gatans luft. - Men nog därom, se dit!
Se dit! Vad har man där i lägret för sig?
Ett smutsigt följe munkar säljer skrifter
och håller tal med stora gester. Hör!
EN MUNK (korsfarare tränga sig omkring honom)
Soldater, köp en skrift om bot och avlat,
där var och en i tveksamt fall får klarhet.
Här får ni veta, huru många år
i helvetet man steks för mord och hor,
falskt vittnesbörd och tempelrov med mera, -
hur rikeman för tjugu gulddenarer
en fattig blott för tre sig köper fri från
ett år av skärseldsstraff. Den intet äger
kan lösa sig med tusen gisselslag.
Den boken duger. Köp!
KORSFARARE
Hitåt! Ge hit!
Du fromme fader, även jag vill ha en!
ADAM
Fördömda krämarpack! Och - värre kunder!
(Till Lucifer.)
Dra blankt, spräng genast denna usla marknad!
LUCIFER (förvirrad)
Förlåt, den munken är min kompanjon.
Jag lämnar gärna sådan marknad fri.
Och stiger därmed gudlighetens kurs,
jag stiger med - som har profit på saken.
Du ensam får då bli en smula efter.
(Eva som Isaura och Helena, hennes kammarjungfru, störta skrikande fram till Adam. De äro förföljda av några korsfarare, som då hastigt dra sig undan.)
EVA (sjunker ner)
Hjälp, riddare, hjälp.
ADAM (lyfter upp henne)
Sköna dam, du är skyddad.
Slå upp dina underbara ögon!
Vad har skett?
HELENA
I vår trädgård vi sutto,
i svalkan och lyssnade till,
hur näktergalen slog drill på drill.
Då sågo vi ögon lysa ur ett snår
med vilt begär, och undan vi flydde.
Efter oss följde i flämtande språng
fyra kämpar ur korsfararhären,
och nästan de hade hunnit oss fatt,
när vi nådde hit fram.
ADAM
I sanning jag vet,
om jag verkligen önskar se dig vakna.
Du kanske då lämnar mig som en drömbild.
Hur kan själen så skimra genom en kropp,
att kroppen väcker beundran och andakt.
LUCIFER
En kropp genomskimrad av själ, jo jag tackar.
Det vore då inte mer än rätt,
om ödet gjorde till bokstavlig sanning,
vad älskaren diktar allt om den sköna.
ADAM
Mig tycks - att vi fordom ha mötts en gång,
att vi stått inför Guds tron tillsammans.
LUCIFER
Jag ber dig besinna, att tredje man
kan finna det alldeles outhärdligt,
vad som lämpar sig bra i en kärleksduett.
ADAM
Hon lever. Hon ler. Tack världarnas gud!
EVA
Du har räddat mig, riddare. Hur skall jag tacka?
ADAM
Ett ord från din mun var den rikaste lön.
LUCIFER
En torftig sold,
(till Helena)
får jag inte ens den?
HELENA
Vad skulle jag ge dig lön för?
LUCIFER
Se så!
Riddaren spelar inte räddare för två.
När han vinner högborna frökens hjärta,
får hans knape ta itu med en kammarsnärta.
HELENA
Vilken otur jag har! Om jag ger dig din sold,
kunde likaväl jag fallit i förföljarnas våld.
Och vägrar jag den, är jag otacksam,
och det är också synd och skam.
Hur jag mig vänder, går det illa till slut.
För övrigt såg soldaterna hyggliga ut.
ADAM
Vart skall jag föra dig? Säg och befall!
EVA
Där är klosterporten. Den står mig öppen.
ADAM
Klostret? Men inte som sista mål!
Skall där stängas ute allt mitt hopp?
Ge mig ett tecken, det vill jag fästa
på riddarkorset, och när det för mig
i fjärran till strid, skall det tecknet ge liv
åt den skönaste dröm, om en ljuvlig lycka
som vinkar efter svärdets blodiga rön
som ett längtande hjärtas kärlekslön.
EVA
Tag detta band!
ADAM
Det är svart som natten.
Inte sorg, sköna dam! Ge mig hoppets färg!
EVA
Det är mitt tecken. Jag har intet annat.
Inom klostrets murar grönskar intet hopp.
ADAM
Och ingen kärlek. Men var du än är,
måste kärlek finnas. Jag ser av din dräkt,
att du inte än tagit nunnedoket.
EVA
Ack, plåga mig inte med flera frågor!
Jag lider svårt, när jag ser hur du lider.
LUCIFER (till Helena)
Är du också stängd inom murarnas rund?
HELENA
Ja, men nyckeln ligger ej i havets grund.
LUCIFER
Det var synd. Vilket ämne till skön elegi,
om det varit så fatalt.
HELENA
Nej, gå nu din skälm!
LUCIFER
Var det kärt, om jag genast slängde min hjälm
och dök efter nyckeln i djupet mamie?
HELENA
Det fordrar jag aldrig.
LUCIFER
Seså! Sätt fart!
Djupets vidunder sluka mig snart.
HELENA
O, stanna. Jag känner mig rädd och matt.
I fönstret ligger nyckeln i natt.
ADAM
Låt mig åtminstone veta ditt namn,
som jag ständigt kan innesluta i bön
och önska dig himlens ljuvliga lycka,
om jag också aldrig en gång får förena
mitt öde med ditt.
EVA
En himmelens brud,
hövs det mera att bedja. Jag heter Isaura.
Och du?
ADAM
Jag är Tankred.
EVA
Gud vare med dig,
Tankred!
ADAM
O, lämna mig inte så snart!
Annars mitt namn må vara förbannat,
som gav dig ord att bjuda farväl.
Så snabbt du flyr att vårt ljuvliga möte
till och med för att vara en dröm är för kort.
Kan jag spinna ut den, då gåtfull du vägrar
att ge mig i handen den gyllene tråd,
som håller din saga ödesbunden?
EVA
Så hör då mitt öde. Även min fader
stred för den heliga graven. En gång
blev hans läger i natten överfallet,
och fienden mördade allt i sin väg.
När allt hopp syntes ute, han fäste sin dotter
vid den heliga jungfrun med heligt löfte
som lön för sin räddning. Och räddad blev han
som genom ett under. Och jag vid hans hemkomst
bekräftade löftet vid Kristi blod.
ADAM
Heliga Guds moder! Du renaste kärlek,
som tagit kroppslig gestaltning! Med vrede
du vände ej anletet bort från offret,
som tryckt på renhet en syndens stämpel
och vänt i förbannelse himmelsk nåd?
HELENA (till Lucifer)
Nu vill väl du även veta mitt öde?
LUCIFER
Jag vet: Du har älskat och blivit bedragen
och själv du bedrog, när på nytt du blev betagen.
Du älskat igen men ledsnat förresten.
Nu är hjärtat tomt för den nya gästen.
HELENA
Du är skarpsynt som hin men blygsam trots allt.
Mitt hjärta är nu varken tomt eller kallt.
LUCIFER (till Adam)
Bjud fort farväl! Du kan aldrig dämpa
med vackra ord en svidande sorg.
Och jag tycks få svårt att min seger bekämpa.
ADAM
Varje ditt ord, du sköna Isaura,
är en tagg i mitt hjärta. Lindra min plåga!
Svalka med en kyss min brännande smärta!
EVA
Ack riddare, det bör du aldrig be om.
Du känner det heliga löfte jag givit.
ADAM
Det hindrar mig inte att hålla dig kär.
EVA
Ja, lycklig du! Men jag, kan jag glömma?
Lämna mig, Tankred! Min kraft ger vika.
Gå med Gud! Vi ses åter i himlen.
ADAM
Farväl, farväl! Denna dagens minne
skall följa mig alltid.
(Eva går in i klostret.)
HELENA (för sig)
Den stackars narren!
Så kom allt på mig. (högt)
I fönstret som sagt
och inte i havet har nyckeln jag lagt.
(Hon går.)
ADAM (liksom vaknande)
Nu bryter vi upp!
LUCIFER
När det just är för sent.
Förryckt är hela ert manliga släkte.
Än ser ni i kvinnan endast ett verktyg
för djurisk lust, och ni stryker helt rått
från bleknande kind poesiens blomstoft.
Och av denna lidelse dräps i er själva
kärlekens skönaste, lovande brodd.
Än ställes kvinnan som var hon gudinna
på altaret högt, och för henne ni kämpar
och blöder förutan syfte och mål.
Och i ensamheten den fagras kyssar
vissna utan blomning och frukt.
Säg, varför fattar ni aldrig kvinnan
sådan hon är till uppgift och art?
(Det är natt. Månen går upp. Isaura och Helena bli synliga i fönstret.)
EVA
Hur längtansfull hans blick! Och hur han skälvde!
I sorgsen bävan starke hjälten stod.
Men tro och kvinnodygd befalla offer.
Till offret, Helga Jungfru, giv mig mod!
HELENA
Var kvinna är då helt enkelt förryckt.
Så snart hon brutit mot sed och fördom,
hon störtar hän i njutning som djuret
och vältrar sig utan skam i dyn.
I motsatt fall är hon rädd för sin skugga
och darrar för allt och låter sin skönhet
förtvina och vissna och rövar från andra,
som från sig själv varje livets lust.
Kan hon aldrig hitta en medelväg
med ett ömt förhållande då och då,
ett snedsprång i ära och tukt - det är klart.
En kvinna är inte själ blott och bart.
EVA (till Helena)
Se ut! Se, om ännu han står där och väntar!
Skulle så lätt han ha gått sin väg?
ADAM (till Lucifer)
Se dit, om inte hon står där vid fönstret
och sänder en avskedsblick hit ner!
Om jag än en gång fick se - (ropar)
Isaura!
Förlåt, jag är här ännu!
EVA
För oss båda
vore det bättre, om inte du dröjde.
Snart hjärtan, skilda med våld, smälta samman,
och svår är smärtan, när återigen
de måste slita sig från varandra.
ADAM
Att din blick vågar möta den ljuva natten,
det stora hjärtat, som brusar av kärlek,
där vi, bara vi, förmenas att älska.
Är du ej rädd, att dess trollkraft berusar?
EVA
Jo, jag känner det så. Som en flyktig dröm,
som kanske från himlen följt mig hit ner.
En ljuvlig sång i den ljumma luften.
Blomlika väsen i tusental
smeka varann och ge syskonkyssar
och viska och le i grönskan. Men Tankred,
till oss de tala ju aldrig mer.
ADAM
Varför inte till oss? Skall den svaga muren,
hejda mig, som segerrikt stormat
hedningavallar och kämpat om byte?
LUCIFER
Ja, ja, den hejdar dig; tidens ande
försvarar den. Detta tysta försvar
är starkare än du.
ADAM
Vem säger mig det?
(I bakgrunden lyser ett eldsken från bålet.)
KÄTTARNA (sjunga på avstånd)
Fria min själ från svärdet, min ensamma själ från hundarna.
Hjälp mig ur lejonens mun och fria mig från Leviatan.
Jag vill predika ditt namn för mina bröder och prisa dig i församlingen.
EVA
O Gud, var de arma syndarna nådig!
ADAM (med en rysning)
En förfärande sång.
LUCIFER
Din bröllopssång.
ADAM
Mig förskräcker den aldrig. Jag trotsar allt.
MUNKARNA (i kör)
Varde med blygsel och skam iklädde
de som berömma sig emot mig!
Berömme och glädje sig de som mig unna,
att jag behåller rätt och alltid säge de:
Lovad varde Herren högeligen, den sin tjänare
gott vill!
(När denna sång börjar, har Adam närmat sig klosterporten, men stannar. Från tornet skriker en uggla. Häxor sväva i luften och vid porten stiger liemannen upp ur jorden och sträcker ut sin hand mot Adam.)
EVA (slår igen fönstret)
Gud hjälpe oss!
LIEMANNEN
Bort från den heliga tröskeln!
ADAM
Vem är du, du hemska spökgestalt?
LIEMANNEN
Den som du möter i kyssens lek
och i famntag och smek.
HÄXORNA (fnittrande.)
Skörden besk av sötan sådd,
duvan blev av ormen rådd.
Kom, Isaura!
ADAM
Vilka skräckbilder! Är det jag som förändrats,
eller ni? Med ett leende såg jag er förr.
Vad är verkligt och vad är dröm denna natt?
I sanning ert spökspel gör armen matt.
LUCIFER
Vilket angenämt sällskap den lyckliga slumpen
har fört mig tillsammans med i kväll!
Jag har länge väntat ett nöje som detta.
Du häxa, främst i den prydliga svärmen,
mer oblyg och fräck än den nakna nymfen!
Du gruvliga död, gamla stridskamrat,
som gör den karga dygden förhatlig,
när du står som dess vrångbild för jordens barn!
Med er jag pladdrade gärna bort natten,
men tiden tillåter ej.
(Spökena försvinna.)
Upp, Tankred!
Varför stå vi här än? Din älskling stängt fönstret.
Vinden är kall och du får väl podager.
Natten är kolsvart och timmen är sen,
snart går jag fast för min smäktande flicka.
Fan skulle älska? Det vore ju löjligt
och satte all hans prestige på spel. -
Det är komiskt, hur mänskan med eldigt hjärta
trår efter kärlek och uppnår kval,
medan Satan, värjd av kylande hån,
knappast kan lista sig fri därifrån.
ADAM
Lucifer, för mig till ny existens!
Jag gick till strid för heliga syften,
men människosinnet är lågt och förvänt:
Vad heligt var, det blev till förbannelse
och blodsdåd övades Herren till ära.
Förädla ville jag mänsklig njutning,
men denna njutning var stämplad som synd.
Jag odlade riddaredygd, och denna
hon stack i mitt hjärta kalla dolken.
Nu bort härifrån till ny existens!
Utan skam kan jag rymma fältet,
där jag tappert kämpat och tappert försakat
Intet kan elda mig mer till striden.
Världen må gå sin gång bäst den vill,
jag griper aldrig mer i dess kuggverk.
Kallt skall jag se, hur skraltigt det rör sig.
Jag är trött och vill vila.
LUCIFER
Det tror jag knappast
kan bli din lott, du stormfyllda själ.
Följ mig, Adam! Bjud världen farväl!